stuterikry.blogg.se

2021 är snart slut och 2022 knackar på dörren. Eller så kommer och går dagarna som vanligt – det beror på hur man ser på det.

Jag brukar säga att jag ger mer för det som verkligen blev. Alltså att berätta vad man gjort mer än vad man ska.

Det är klart att man ska sätta mål, och det är bra att drömma och planera. Bara man vet att så blir det ju inte. Man får ta dagen som den kommer och göra det bästa av det. Både det som är sämre och det som blev bättre än man trodde.

När man tittar tillbaka kan det bli lite som frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt – olika beskrivningar av samma läge.

Visst var det mycket som inte blev som jag hoppades för ett år sedan. Men jag har också fått vara med om mycket som jag inte hade förutsett eller planerat och som nu är fina minnen och erfarenheter.

En sak som jag såg mycket fram emot för ett år sedan var att få ha SörFin på station och betäcka Finja och Aska.  SörFin kom och var om möjligt ännu snyggare och rörligare än jag mindes – en superhäst! Men varken Finja eller Aska blev dräktiga, och tyvärr inte de flesta av de andra stona här, varken här eller i Sanna. Några hade lyckan att få dräktigt, bland annat ett av de ston som var här, men andra bytte hingst eller har ett sto som inte är dräktigt.

Det är förstås en besvikelse, men det finns också många fina minnen. Dels förstås av härliga SörFin, dels av alla fina händelser runt om. Som att umgås med Johan och Elisabeth och prata häst, eller för den delen också kontakter med stoägarna i år.

Och lite kompenseras det faktiskt av att Hassles säsong blev bättre än vi vågat hoppas. För ett år sedan var det klart att han skulle till Hajum, och där fick han en superfin sommar och jag fick även där flera fina minnen med fjordprat.

Han betäckte åtta ston och alla är konstaterat dräktiga, så det är riktigt bra. Det ska bli spännande att se fölen till sommaren. Hans avkommor hittills ser väldigt bra ut och är uppskattade av sina ägare, så vi hoppas det fortsätter så.

I år kommer Hassle finnas till avel hos oss, och grundplanen är att betäcka Finja och Brimi med honom. Kanske åker vi med Brusali till annan hingst (Hassle är hennes morbror, så det passar inte även om han exteriört är en perfekt match till henne). Vi får se hur många som vill komma hit.

 

Aska, som skulle blivit mammaledig snart, fick istället en lång oplanerad vila efter en skada i början av maj. Hältan var till en början väldigt kraftig, men minskade snabbt. Det sista var dock segt att bli av med, så av förhoppningar om träningar och tävlingar blev det inte mycket under vår och sommar. Restriktioner ställde till det för många, men för oss blev det istället så att skadan inföll när det faktiskt var möjligt att få tävla annars.

Så jag anmälde inte till Fjordcupen, som jag har tävlat i och varit placerad i alla år innan. Med facit i hand fick Aska till fler resultat än jag trodde i mitten av juli, när årets första start gjordes i form av en brukstävling, som vi genomförde med godkänt på alla hinder – den dagens mål.

Vi lyckades också genomföra 50+cupen i Väderstad, som varit ett mål. Det blev två trevliga och väldigt blåsiga dagar. Det fanns de som hade större problem än vi när dressyrstaket och annat blåste omkring, och jag är nöjd med att hon genomförde dessa dagar så fint.

Sedan tog Ella över tävlandet och lät Aska debutera i WE, för då var det dags för mig att vara sjukskriven från ridning. Jag opererades för triggerfinger och fick avstå ridningen tid. Tur att Ella kunde ta vid, och härligt att ha henne nära igen och få rida ihop nu när jag är igång igen.

Tävlingsdebuten i WE gick riktigt bra. Första utanför placering i lätt C gav inspiration att fortsätta. Vi åkte hela vägen till DM i Eriksmåla (Småländ är stort….), och de överträffade även där alla förväntningar. Ella och Aska tog en andraplacering i deras debut i lätt B, delvis tack vare dagens nästa bästa speedresultat av alla på DM.

De avslutade WE-säsongen med en femteplacering i Dajm cup hos Ölmstads rid och körklubb – en tävling med bara teknik och speed, där alla tävlar mot alla, så ett stort startfält totalt.

WE-träningarna hemma hos oss är också ett fint minne detta år. Mia har kommit hem och gett både oss och besökande ekipage värdefulla tips och inspiration. Tillsammans med Ingers dressyrträningar har det gett en röd tråd och en lust att utvecklas. Underbart att ha tillgång till två så bra tränare!

Det är lätt att skriva om tävlingarna, men kanske betyder alla träningar mer. De ger energi vardagen, och betyder mycket för mig. Att kunna träna både hemma och borta ger en fin helhet.

Jag sålde Desolett och Fägre i början av året, och de flyttade tillsammans till Österlen. Peppe och jag hälsade sedan på där en fin sommardag. De har fått det så bra, och jag är glad att Desolett fick ännu en viktig uppgift i livet. Jag skulle ju inte sälja henne en tredje gång, men ändrade mig, och jag tror att det blev riktigt bra både för henne och för dem hon kom till.

Det var nog årets längsta semesterresa också, dvs ner till Österlen via Bohuslän. Annars var det mest hemester, bland annat till Brahehus, som syns lite av på bilden.

I slutet av vintern fick vi också ta definitivt farväl av Humle. Hans njurar orkade inte längre, men vi fick ha glädje av honom i nästan tretton år. Några veckor senare föddes Z-kullen hos Sänningegårdens, och jag fick chansen att köpa en av valparna. Jag valde Zizou, som flyttade hit till midsommar. En valp fylld av energi och livsglädje, och han får mig att le varje dag. Humles mamma är Zizous morfars mor, så lite släkt är de, men framför allt är han en egen härlig individ.

Han älskar att vara med i stallet, och han har också fått hänga med på en hel del hästevent. Jag har haft honom med när jag varit publik på hingstpremiering och sommarpremiering, och han har också varit med ibland när jag har dömt.

Jag har under året kompletterat min domarbehörighet med många nya raser, och är förstås glad för det. Det har bidragit till att domaruppdragen blivit fler, och jag har några gånger under året fått döma raser som jag inte tidigare bedömt – roligt och inspirerande att få använda sina kunskaper! Extra kul att Ella också fick godkänt för sin första ras - fjordhäst förstås!

Jag har rest ända till Norrbotten för att döma, och jag har kommit hem till folks olika ridbanor och hagar vid digital bedömning. Många olika sorters uppdrag, och fina minnen av fina hästar och duktiga hästmänniskor har jag.

En punkt på en domares ”bucket-list” är också avbockad, nämligen att döma sommarpremiering med nordsvenskar på Wången. Nästan lika stort som att döma russen på Lojsta (som jag gjorde för rätt många år sedan).

Delvis har detta möjliggjorts av att jag i våras avsade mig uppdraget som ordförande i Svenska fjordhästföreningen. Sex innehållsrika år, som jag ser tillbaka på med stolthet, blev det. Jag är glad för att ha fått vara del av ett mycket kompetent och bra gäng som levererade över mål.

Jag växlade över till att ingå i Fjordhorse Internationals styrelse, som varit intressant och som inte är alls lika arbetskrävande som att sköta det dagliga i en stor riksförening och avelsorganisation. Nu börjar jag känna mig hemma där, och ser fram emot jubileumsåret 2022, då vi har en del roliga aktiviteter på förslag. Kul att skapa tid till nya roliga saker.

Dessutom antagligen nödvändigt eftersom jag är mitt upp i en MBA-utbildning, som jag går parallellt med mitt vanliga jobb. Jag tog examen i Executive Master of Finance i juni och rullade direkt vidare med kursen i Executive Master of Leadership and Management. Otroligt kul och utvecklande!

Vi fick ett föl i maj, Finjas hingstföl Björke, men väntar som sagt inga nya i vår. Att titta på vårens bilder visar hur härligt det kan vara med föl, och Björke är både vacker och charmig, så det blir tomt i maj.

Å andra sidan så har vi då två treåringar i Brimi och Brusali. De var på sommarpremiering tillsammans i juli, och gjorde det superbra med båda i klass 1 och Brusali dessutom nästan full pott (34 av 35) i visningsklass med Ella. Så till sommaren är det planen att de ska visas igen, den viktiga treårsvisningen.

I år var det Iska Kry och Ina kry som var tre, de båda sista fölen e. Furubäcks Io. Till vår glädje visades båda på sommarpremiering. Iska fick diplom, och visades även på riksutställningen med guldpoäng. Ina kunde inte få diplom, på grund av lite vitt i pannan, men visade i ett glänsande skick och fick 42 poäng. Grattis till ägarna av båda stona - fint att ens uppfödningar kommer till så bra hem!

Så trots ännu ett år med Covid och restriktioner har jag verkligen många fina saker att minnas och summera. Jag är vaccinerad och min förhoppning för 2022 är att ännu fler ska ta chansen att vara rädda om både sig själv och andra och ta sina vaccinationer. För mig är det dags för nummer tre i januari.

Sammanfattningsvis är glaset nog allra minst halvfullt. Jag har ju inte ens fått med allt kul och bra som hänt. Så visst har jag haft ett bra 2021, på de flesta sätt, och jag ser fram emot 2022.

Jag hoppas att vi ska få ett 2022 med större möjligheter att träffas. Jag vill önska er alla ett riktigt gott nytt år med god hälsa och goda relationer! Var rädd om dig och om andra!