stuterikry.blogg.se

Det svåra beslutet närmar sig. Jag skrev för ett par veckor sedan (https://stuterikry.blogg.se/2021/february/bara-gammal.html) om att Humle hade börjat tackla av. Han har blivit tröttare och magrat, och det dyker upp det ena varningstecknet efter det andra. Som så många andra djurägare tycker jag att det här sakta sluttande planet utför är svårt.

 

Vissa dagar är han pigg och tigger godis. Han travar på fint på promenader och är faktiskt rätt spänstig för sin ålder. Andra dagar ser han vissen ut. Han kan snubbla till i trappan eller kräka en skvätt vatten. Och han fortsätter tappa vikt.

 

Jag har funderat på om jag egentligen behöver en diagnos, eller om hans välfärd och allmäntillstånd räcker för bedömning. Det mesta pekade på njursvikt, och det är något som är vanligt på gamla hundar och katter. Jag har många gånger ställt diagnosen, och jag har många gånger hjälpt ett gammalt djur få slippa den sista svåra tiden.

 

Men jag kände att jag gärna ville få veta, att det kunde vara rimligt att ta ett blodprov och kolla. En enkel undersökning, som skulle ge ett tydligt svar om misstankarna stämde. Först tänkte jag själv ta provet, men insåg sedan att jag inte hade varken rör eller kanyler för detta. Inte uppdaterade kunduppgifter hos labbet heller. Dessutom kan det även för en veterinär vara fint att ha en kollegas syn på saken.

 

Så i onsdags var vi till veterinären, Humle och jag. Jag hade med urinprov och han fick en undersökning och blodprov. En ny sköterska fick ta provet, och både Humle och jag stod tålmodigt ut med att det tog rätt lång tid att fixa det. Humle för att han är så snäll, och för att jag höll i stadigt. Jag hade ibland lust att erbjuda mig att byta roller, men tänkte tillbaka på egna liknande stunder i början av jobbet som veterinär, så jag bara väntade lugnt medan ett ben till rakades och ny nål plockades fram. Alla måste få lov att vara nybörjare - annars blir man ju aldrig erfaren.

 

Först när båda rören var fyllda berättade jag att jag var veterinär, och att jag hade tänkt på en gång för många år sedan då jag skulle avliva en gammal hund med sköra, rullande kärl. Ägarna var läkare, och situationen hemsk för mig. Men de var snälla och förstående, och vi lyckades till slut genomföra det vi skulle. Hunden hade fått en rejäl dos lugnande och märkte inte mycket av det vi höll på med - bra det. Men minnet sitter kvar än. Liksom minnet av en annan gång då en påkörd hund kom in i chock på lunchen. Bara jag där - jag som var kass på kanyler. Men då klarade jag det, kanske för att jag måste.

 

Och även här fick vi som sagt de prov vi skulle. När svaren kommit var det värre än jag trott. Humle är en riktig kämpe, som tyvärr har riktigt dåliga njurvärden. Han har till följd av det också dåliga blodvärden (njurarna renar inte bara blodet och bildar urin - de är viktiga i blodbildning också). Dessutom ett litet blåsljud på hjärtat, som antagligen spelar minst roll i sammanhanget, och troligen en tumör i urinblåsan.

 

Man skulle kunna göra ultraljud eller röntgen och få veta mer precis om tumör och annat. Men det finns ingen anledning. Vi kan inte bota honom, för man byter inte njurar på gamla hundar, och det är nog bra det, trots allt.  

 

Vi ska testa att ge honom njurdiet och se vad det gör. Det är en specialkost som jag själv har ordinerat många gånger. Ibland gör den fin skillnad, eftersom den bidrar till att slaggprodukterna i blodet sjunker, genom att inte skapa onödiga överskott av proteiner. Då kan illamående och vinglighet minska. Ibland fungerar det inte med tydlig effekt, antagligen för att sjukdomen gått för långt. I vilket fall tror jag tyvärr att dagen för det svåraste beslutet är nära.

 

Och som jag konstaterade redan innan så är det hans välfärd som ska få avgöra. Vi ska inte skjuta på det av egoistiska skäl. Antagligen hade jag klarat det utan diagnos, men jag är ändå glad att jag fick veta lite mer genom ganska enkla undersökningar och prov. Det gör mig mer redo när han berättar att det är dags.