Rättså ridbart
När vinters första snö kom var vi inte riktigt redo. Vi hade för första gången både traktor och snöplog, och vi fick på plogen efter en stunds krångel. Men sedan gick det som befarat. Vår gamla traktor, utan fyrhjulsdrift, kom inte långt i halkan.
Det blev till att beställa snökedjor. Innan de hann komma så hann snön bli is, och på ridbanan var det en hel del is, eftersom vi inte skottat. Träna gick inte så bra. Lite i skritt mest. Medan det var snö gick det väl an, men jag red sparsamt där för att inte skapa en massa i. Det blev is ändå...
Men sedan kom ny snö, en hel del igen. Härligt att susa fram i fluffig nysnö, både på hästryggen och bakom svansen på kälken. Och så fick Peppe på snökedjorna och äntligen gick det att ploga lite mer effektivt än med handkraft.
Han susade frejdigt runt på ridbanan, och de största snövallarna hamnade visst där alla hinder står. Ojdå, de blev instängda... Hoppa känns inte nödvändigt nu, men WE-prylarna doldes i samma driva. Alla mina bokstavskyltar försvann i samma veva, för det blev förstås vallar hela vägen runt.
Nåja, mycket bättre än innan, och vid nästa snöfall blev det lite omprioritering och en bättre plan för var snön ska hamna. Så nu har jag en ridbar bana och i tisdags kom fantastiskt snälla Inger hem till mig och höll lektion.
Det var härligt att rida i det sagolika snölandskapet med vita vallar och bra lyse. Det var hårt och vi enades om att skritt och trav fick räcka under de förutsättningarna. Men vilken trav jag fick känna på i slutet! Wow!
Vi tränade mycket sidvärts i både skritt och trav. I slutet av passet fick vi till ett par skänkelvikningar som vi inte varit i närheten av innan. Mellan hjälperna, bärig och stadig - åh! Och som sagt vilken takt och kraft hon får när hon går bra!
Så visst har banan krympt några meter i längd av snön, och det är lite hårt, men ändå: att kunna rida och träna även nu, och kunna göra det hemma - det tycker jag är lyx!
