stuterikry.blogg.se

Nej, det var inte modigt att sitta upp på Hassle. För jag var inte orolig även om det var första gången för mig, och första gången på länge som han hade någon på ryggen och väl inte kan kallas inriden ens. Jag tänker att man inte sitter upp förrän man är rätt säker på att det ska gå bra. Det handlar inte om mod, utan om förberedelser.

 

I onsdags tyckte jag att det var bra läge. Vi hade grundat med tömkörning och att sadla, som jag berättat om förut. Och han började kännas hemma hos oss. Vädret var bra, lugnt och någon plusgrad.

 

Så jag tog in honom i stallet. På vägen in stannade vi vid pallen och han fick stå bredvid den medan jag ställde mig på. Klappade över ryggen och berömde, och sedan gick vi in för borstning och sadling.  Askas sadel ligger faktiskt bättre på honom än på henne... Hon är lite för tjock just nu, men på Hassle var den perfekt.

 

Så gick vi ut till pallen igen. Första gången tyckte han det var knepigt att stå bredvid den och försökte flytta sig. Nu kunde han det redan, några minuter senare, och han stod som parkerad medan jag fixade det sista med sadel och stigbyglar.

 

Sedan satt jag upp från pallen. Ingen höll i. Det kändes enklare att ha hela uppmärksamheten på mig, och han är ju körd och lydig. Kan stå stilla bra.

 

Hassle stod lugnt kvar och fick en bit morot, och en till när jag hade trasslat på även andra stigbygeln.

 

Sedan skrittade vi iväg. Han förstod inte skänkeln, så jag smackade och gjorde som om jag tömkört, fast på ryggen. Det gick fint. Han började lite försiktigt, med lite kortare steg, men kändes helt OK med situationen.

 

Så jag styrde upp mot ridbanan. Vi skrittade ett par varv, gjorde halt några gånger och så framåt igen. Jag klämde mjukt med vaderna innan smackning vid start, och snart kommer han ha förstått. Om jag ger hjälpen fint och sedan förklaringen (smackar) så kommer han snart veta vad jag menar.

 

Den här gången var jag nöjd med att han skrittade runt med mig, lite hit och dit, men precis dit jag styrde. Han verkade också nöjd med det. Slappnade av och tog längre kliv.

 

Det fick räcka för premiären. Jag gjorde halt och satt av, lade upp stigbyglarna och ledde hem honom. Duktig häst! Jag tror det kommer bli härligt att rida honom när han kan lite mer. Och utsikten är ju fantastisk! Kolla den bruna färgen på örontopparna! Manen vet jag inte vad vi ska säga om, men med sådan far och mor var det väl väntat. Och de föräldrarna bådar gott för fortsatt ridning också.