stuterikry.blogg.se

Att åka på sommarpremiering ger så mycket bra träning för unghästar. Inför resan till premieringen i lördags hade vi tränat en hel del moment hemma med Brimi och Brusali. De hade tränat lastning och att åka, och vi hade först tränat att ledas och visas med grimma och sedan med träns.

 

Dagen innan fixade vi manarna, klippte skägg och utstickande örontofsar och badade av dem. Det blev svampning med ljummet vatten och schampo och sedan pälsglans. Svansarna reddes ut och de snyggades till och fick torka innan de fick gå ut igen. Då hade jag också dubbelkollat att chippen satt där de skulle och fungerade - det gjorde de.

På premieringsdagen tog vi hem dem knappt en timme innan avfärd. Vi borstade ut svansarna igen och tvättade några små gräsfläckar. Inga katastrofer alls, så efter en sista borstning hemma var det dags att lasta.

 

Vi hade bara tränat att lasta båda en gång, men det kändes enkelt då, och vi hade kommit fram till att inte dela av med mellanväggen utan låta dem stå tillsammans i hela stora facket i lastbilen. Brusali innerst och sedan Brimi.

 

Och det gick galant. Rakt in med båda, Brimi kunde knappt vänta på att det var hennes tur. Vi satte fast dem och jag gick in och bytte till vita kläder medan Ella stod och pratade med dem. Gott med hö och kraftfoder, sa de och var hellugna.

 

Så då rullade vi iväg i god tid. Jag satte på fläkten, trots att vi öppnat de flesta luckor och fönster (skönt att det finns många när det är varmt!). Men jag råkade välja det läge som blåser rakt ner på huvudet, istället för att blåsa ut åt det hållet. Så Brusali blev rädd och ryckte till.

 

Det blev ett fasligt trampande, och jag hade inte kommit mer än tio meter förrän Brusali stod framlänges i lastutrymmet (de åker normalt baklänges). Panikhaken hade löst ut, men Brimi stod fast.

Vi stannade (alltså fortfarande hemma) och funderade på vad vi skulle göra nu. Lasta av och lasta om? Nja, kanske inte. Vi plockade av grimskaftet som dinglade i Brusalis grimma och knäppte loss även Brimi. En framlänges och en baklänges, och så fick det väl vara då. Vi rullade vidare sakta och fint.

De funderade ett par gånger på att stå annorlunda, och de gick ett par varv runt där inne. Men sedan stannade de som de varit och så åkte de hela vägen. Brusali var lite sur för att hon inte hade någon mat där hon stod, och skrapade ett par gånger. Men annars tog de det bra.

Vi kom fram i god tid, och öppnade alla luckor utom lastbryggan. Brusali vände sig rätt direkt, så då satte vi fast dem. Ingen kunde ana att de åkt på annat sätt när de stod där bredvid varandra och mumsade och spanade på vad som hände utanför. De såg hur coola och världsvana ut som helst. Gott att ha en syster!

Så vi fikade, kollade läget och gick på toa innan vi tog ut dem och fixade till de fläckar som blivit av resan. Det var faktiskt nästan inget och till och med svansarna var fina (vi valde att inte linda och konstigt nog går det oftast bättre, om de bara inte sitter och skaver upp den). Lite bajsfläckar som gick att gnida bort.

Sedan var det id-kontroll. Amanda hade med passen och id-checken flöt lugnt och bra. Allt OK där, så sedan hade vi tid att ta lite bilder innan det var dags för visning. Ofta blir det bättre bilder då än efteråt, då hästarna är trötta. Brimi tyckte att en brunn verkade farlig, men Brusali gav den inte en blick och då var det OK för båda.

Vi fick komma in i ridhuset efter en stund, men det var tre hästar före oss och jättevarmt därinne, så vi gick ut och väntade lite till. Sedan ropade Per in oss och det var dags för ring. Först gick Ella med Brimi, sedan jag med Brusali och sista Dixie Unik.

Brimi var modig och duktig och skrittade på riktigt bra i täten - inte helt lätt för en unghäst på ny plats. Brimi har bra skritt och Brusali ännu bättre, så jag tog ut vägen i alla hörn för att inte behöva bromsa den fina skritten, men vi fick ändå stanna till ett par gånger.

Sedan visade Ella Brimi individuellt. Det gick jättebra, och hon ställde upp sig så fint - hon är duktig på det och har en härlig resning. Gångarterna visade hon också bra, och när hon travat klart så var det dags för byte.

Jag lämnade över Brusali, som hade väntat lugnt på sin tur, och även hon skötte sig fint hela visningen. Brimi väntade snällt med mig, och Amanda stod redo om det skulle behövas hjälp att mana på lite i traven, men de visade att de mindes vad vi tränat på och ingen hjälp behövdes. Sedan väntade vi medan Dixie visades och så blev det dags för placeringar.

På ring behöll jag Brimi, för att inte byta häst i onödan. Brusali blev etta, Dixie tvåa och Brimi trea. Du kan läsa mer om resultat och kritik i mitt inlägg här: https://stuterikry.blogg.se/2021/july/superstart-pa-semestern.html

Brimi tyckte det var otäckt med applåder, fast inte publiken var så stor. Så när hon och jag sedan fick stå i kanten och vänta medan Ella och Brusali tävlade i visningsklass, så var hon inte nöjd. Hon hade tänkt göra en liten capriol, tror jag, men jag fick henne att avstå. När jag hade fått henne att landa lite med mig så plockade jag fram några morötter ur fickan, och då var allt nästan OK.

Brusali försökte säga till Ella att det kunde räcka för idag, men gick snabbt med på att ändra sig och fortsätta vara duktig när Ella bad henne om det. Det var säkert rätt unghäst vi valde för denna klass, för jag vet inte om Brimi hade pallat mera då. Eller så hade det varit enklare att få visa sig än att bara vänta?

När Ella och Brusali fick applåder för sitt fina resultat så hade Brimi redan vant sig vid sådant. I alla fall för denna gång. Hon tog det lugnt och sedan lämnade vi ridhuset med fem rosetter och två unghästar (två klass 1-rosetter, två ungdomsrosetter och en rosett för visningsklass).

Vi tog några foton med rosetterna, men lade ingen större möda på det, för vi ville se treåringarna. Så vi lastade snabbt, och ungstona var med på noterna och gick in hur snällt som helst. Vi hade stängt in dem, satt på grimmor och sett att de var nöjda och belåtna på samma tid som den treåriga valacken visades och treårsstona gick på ring. Morgan dömer snabbt, men frågan är om inte vår lastning var ännu kvickare. Vi hann in för att se bedömningen och kritiken av treårsstona.

När vi kom tillbaka efter att den klassen var klar och vi hade tagit foton på treåringarna, så stod Brusali och sov. Brimi var också trött, och då var så fina ihop. Ingen ville ha vatten, utom en liten munskölj, så när vi var klara och hade bytt skor och firat med lite saft och jordgubbar så åkte vi hem.

Den här gången stod båda som de skulle hela vägen. De halvsov och tog det hela med stor ro. Väl hemma klev de ur lika lugnt och fint som i Vreta. Sedan ledde vi upp dem till sommarhagen och gav dem nytt bete. De dök direkt och frågade inte ens efter var mammorna var.

 

Mammorna och Björke släppte vi över lite längre bort i hagen, vid en annan grind. Ingen saknade den andre, så det dröjde ett par timmar innan de möttes. Stora duktiga tjejer som klarar sig fint i stora världen, i alla fall om man får ha sin syster med!