Farväl Humle

Igår tog vi farväl av Humle. Han var trött och tendens till vinglig på morgonpromenaden. Men sedan tiggde han sin tuggpinne som vanligt och fnyste uppfordrande till Unni om att skynda på.
 
Med dietfoder fick vi några extra veckor, och med tanke på hans njurvärden är det otroligt att han kunnat vara så pigg. Promenaderna har tappat fart, men han har bett om dem. Och stundtals spänstat på fint. Men magrare och magrare var han under sin härliga gråa päls. Så det var dags att ta det svåra beslutet.
Aldrig lätt, men kanske ändå lite lättare när man hunnit tänka innan. Fast beredd är man väl aldrig ändå. Och man vänjer sig inte.
Hans syster Helvi dog bara några dagar tidigare. Hon var, som sin bror, nästan döv, men annars rätt pigg. Kanske var det den dåliga hörseln, kanske något annat som gjorde det. Men hon blev anfallen av ett vildsvin, bara ett fåtal meter från sin ägare. Bettet tog över ryggen och in i bukhålan. Som tur var fick de hjälp av veterinär snabbt, och alla var kloka nog att inte tveka om att hon skulle få slippa plågas.
Humle fick dö hemma tillsammans med sin familj. Både skönt och hemskt att kunna göra det själv. Han fick lugnande först, och sedan hade jag samma elände som sköterskan för några veckor sedan. Att komma in i ett kärl och få det att hålla - jättesvårt. Så jag bytte metod och sövde honom med andra medel, som jag kunde ge i muskeln. Med sina svaga njurar var han så gott som död redan av det när han fick en sista överdos i hjärtat. Kanske onödigt, men det får inte vara någon tvekan.
Det är tomt och ledsamt nu. Men det känns också bra. Fint att man kan få skona sina djur från den sista svåra tiden när livet inte är bra. Och framför allt fint att fått ha en sin härlig och genomsnäll hund i nästan tretton år. Tack för Sänningegårdens Humle Hösthimmel, Bitte!
Bilderna idag får bli från det han gillade allra mest - agility, där han tävlade med fina resultat med Ella och sedan gick kurs med Unni, och de här bilderna är från den kursen.
 
0 kommentarer