Mamma upp i dagen
Jag tänkte det redan när hon var nyfödd, och många gånger när hon var liten. Men det faktiskt ännu tydligare nu: Brusali är på många sätt sin mamma Aska upp i dagen.
Jag kan inte låta bli att le när jag ser Brusali stå vid grinden och titta förväntansfullt på mig. Samma ivriga blick, som liksom pratar med mig, som jag så väl känner från Aska.
Hon är klok och vaken, och samtidigt trygg och med bra självförtroende. Och det ser ut som att hon och Aska gillar samma plats i ligghallen vid östra öppningen.
Jag ser också många likheter i exteriören, och på många sätt är det en kopia av Aska i den åldern. Inte minst känner jag igen de lätta, fina rörelserna.
Brusalis vita hov kommer betyda att hon aldrig får diplom. Känns lite "onödigt" att få halva hoven ofärgad. Fast kanske en fin ilustration för att visa att den lite ljusare kronranden inte är ett vitt tecken, som en del tror. Men bortsett från det så har den ingen betydelse. Hon är en lika fin och härlig häst oavsett, och det är inga hinder att låta henne få föl, om jag vill. Men dit är det långt. Vi har mycket att göra tillsammans först, både i flocken och i träning och utbildning.
Förra söndagen såg jag dem (bakom all snö på buskarna) äta tillsammans mor och dotter i två par. Lite komiskt att se att den breda svarta ålen i manen fanns hos både Aska och Brusali, medan Finja och Brimi har en smal svart strimma i sin man. Allra mest blev jag glad av att Brusali fick äta med Aska.
