Samarbete och förtroende

Att få och ha förtroende för varandra är för mig grunden i ridning, och det som betyder mycket för att ge mig glädje. En häst som har stor samarbetsvilja gör det hela enklare att nå.
 
Jag tänkte på det när jag var på hemväg från uteritt i lördags på Aska. Hon har så stor arbetsvilja och samarbetsvilja, och jag känner mig nästan alltid trygg och glad tillsammans med henne. Och jag tror att hon också för det mesta litar på mig. Att hon kommer förväntansfull till grinden när jag kommer ut är väl också ett tecken på att hon tycker om att få vara med.
 
Jag hade ridit program kvällen innan. Det hade gått OK, men förstås fanns det delar som jag var mindre nöjd med. Sällan kommer jag ensam upp till den nivå som Inger varsamt lotsar mig till på träning. Jag funderade på om jag skulle ta ett pass till och försöka rida programmet bättre. Men jag valde att rida ut i det fina vårvädret.
 
Först hade jag tänkt rida en kort skrittrunda, men halvvägs ändrade jag mig och styrde ut på en stig som jag bara promenerat, aldrig ridit. Aska var med på noterna och kryssade mellan träden.
 
Efter en stund blev det sankt. Det stod vatten här och där, och jag fick välja en omväg. Men trots det blev det våtare och våtare. Aska skrittade lydigt på. Stannade när jag bad henne ge mig tid att kolla och fundera, och skrittade sedan precis där jag visade. Men till slut satt jag av. Jag gick före och kollade vägen, för att inte lura ut henne på farliga ställen. Hon fick ju inte sjunka.
 
Vi hittade tillbaka till vägen som jag hoppades att vi kunde gena till. Hon stod blickstilla när jag satt upp, och jag tänkte att detta var ungefär som när jag som tonåring letade nya vägar med Musella, min första fjordhäst. Ibland höll vi på att komma för långt ut i ett kärr, men tack vare bra samarbete kom vi alltid ut tillsammans i god ordning. Ibland fick jag parkera henne en stund och kolla läget. Det funkade, och Aska såg ut att klara samma sak när jag testade bara några meters lämnande.
 
Det fanns en massa tussilago längs vägen, och vi njöt av det milda vädret. Jag tänkte att nu var det den lätta delen kvar - vägen hem.
 
Men strax innan vi kom ut på grusvägen fick vi båda samtidigt syn på en traktor med gödseltunna. En jättestor traktor från en maskinstation, som kört i flera dagar redan, och som tydligen hade lite jobb kvar.
 
Den svängde åt vårt håll, så vi stod kvar på åkervägen och väntade där. Den stora traktorn tog nästan hela vägens bredd, så lika skönt att slippa möta den. Men då stannade den och föraren klev ur och fixade med något under vagnen. Det tog visst tid, så även om Aska stod lugnt och väntade, så bestämde jag mig för att det var väl lika bra att rida då.
 
Vi travade vägen fram och precis lagom som vi kom fram så var det färdigfixat och föraren hoppade upp i hytten. Han vinkade åt mig att fortsätta, och det kändes bra att det stora ekipaget stod stilla. Det var rätt trångt, och Aska tryckte mot staketet.
 
Hon tvekade, så jag hoppade av och ledde henne. Då följde hon fint och när vi hade lämnat dem några meter bakom oss fick hon beröm och jag satt upp igen. Hon tappade moroten jag gav henne, men när jag pekade så plockade hon upp den. Inte ett dugg brydd om att traktorn brummade iväg.
 
Nästan hemma bestämde jag mig för att ta en omväg. Vi travade på hemåt, och jag svängde av till en skogsväg. Många andra hästar hade nog ifrågasatt ett sådant val, speciellt efter att redan ha gått rätt långt. Inte Aska. Hon travade på med spetsade öron och hade inget emot omvägen. Hon ger mig verkligen så mycket glädje!
 
 
 
 
0 kommentarer