Nej, det är inte säkert
Nej, det är inte säkert att den som vill göra allt för sitt djur är den största djurvännen. Även om både tid, pengar och engagemang läggs för att bota och hjälpa. Även om kärleken är stor, och den bästa hjälpen söks.
Och det behöver inte vara så att den som väljer avlivning som en lösning tar en känslokall utväg. Inte ens fast det kanske funnits behandlingsmöjligheter. Inte heller om djuret inte hunnit få en diagnos. Nej, inte ens fast djuret inte alls var sjukt.
Det kan faktiskt vara tvärtom. Jag vet att det finns många tankar och frågor om sådana saker. Jag ser lite för ofta att någon, kanske av missriktad välvilja, ifrågasätter den som fattat beslut om avlivning, även när djuret är både gammalt och sjukt. Kanske ännu mer annars.
Men inte ens för unga djur behöver behandling vara bästa valet. Det är så många saker som spelar in.
Vad vi än gör och hur mycket vi än satsar så kommer livet ta slut. För alla, förr eller senare. Det kan vara värt att tänka på när man funderar på dessa saker.
Det som räknas enligt djurskyddslagen är att djurens liv ska vara bra,så länge eller så kort det varar.
Döden skrämmer många,så definitiv. Man vänjer sig inte.
Men kanske blir samtalet lättare om man vet att veterinärer har riktlinjer för hur man kan tänka i dessa svåra val. Jag citerar normgruppens riktlinjer (från Sveriges veterinärförbund) för den som vill ta del av dessa:
Riktlinje om avlivning som behandlingsalternativ
Riktlinjen framtagen 2019
Det har kommit en frågeställning till normgruppen kring avlivning som ett behandlingsalternativ för sällskapsdjur även vid tillstånd som är behandlingsbara. Normgruppen ser ett behov av en riktlinje kring detta.
Bakgrund
Idag finns långt fler behandlingsmöjligheter för sjukdomar och skador hos sällskapsdjur än tidigare. Detta har förutom möjlighet till botande och lindrande behandling också gett upphov till etiska och ekonomiska frågeställningar. En inställningsförändring till avslutande av ett djurs liv har skett hos både veterinärer och djurägare. Det anses inte längre självklart att avlivning är ett behandlingsalternativ när det finns andra behandlingar att erbjuda. Det är inte heller självklart för alla veterinärer att avliva djur på enbart djurägarens uppdrag.
I djurskyddslagen (2018:1192) står:
4 kap. 1 § Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.
Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.
Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
9 kap. 4 § Om ett djur påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart, får det avlivas av en veterinär eller polisman, även om djurägaren inte kan kontaktas. I brådskande fall får även någon annan genast avliva djuret.
Den som har avlivat djuret ska informera ägaren eller någon annan som är ansvarig för djuret om detta. Om det inte är möjligt, ska länsstyrelsen underrättas.
Diskussion
Veterinärens primära uppgift är att bota och lindra lidande hos djur. Detta innebär behandling av lättare och svårare sjukdomstillstånd och skador men det kan också innebära att avliva djuret. Avlivning kan väljas både för att undvika lidande i samband med behandling, men också för att det inte finns resurser att genomföra den behandling som krävs.
Veterinären bör vara proaktiv i att informera djurägaren om att avlivning också är ett alternativ, eftersom det finns en risk att djurägaren själv upplever det obehagligt eller genant att ta upp frågan.
Det vilar ett stort ansvar på dagens veterinärer att följa med i den medicinska utvecklingen och samtidigt vara lyhörda för den enskilda situationen. Det är inte alltid den behandling som för tillfället ses som gold standard är den bästa för den enskilda patienten och djurägaren.
Att skydda ett djur från lidande är också att erbjuda avlivning i en situation där djurägarens förmåga eller ekonomiska resurser inte räcker till för behandling, eller där djurets personlighet orsakar stress och lidande i samband med de åtgärder som krävs.
Riktlinje
Veterinärer verksamma i Sverige ska vara väl förtrogna med avlivning av djur och kunna erbjuda detta som ett behandlingsalternativ. Veterinärer bör vara proaktiva och lyfta frågan om avlivning. Avlivningen ska ske med stor omsorg så att djuret utsätts för minsta möjliga stress och obehag.
Normgruppen anser att det är av stor vikt att veterinärer inte skuldbelägger djurägare som väljer avlivning, eller kollegor som utför avlivningen.
Det är jobbigare att välja avlivning när det finns alternativ. Valde att avliva en kanin med två avbrutna tänder istället för röntgen och en spänning och operation med efterföljande behandling. Den hade sövts en gång tidigare och mådde verkligen inte bra och återhämtningen tog lång tid. Det alternativet kändes inte schysst. Men beslutet var så mycket jobbigare när det fanns alternativ.....