stuterikry.blogg.se

Peppe har dykt upp då och då i bloggen. Nu har han också valt att skriva ett eget gästbloggsinlägg efter att jag frågade honom om det. Jag tänker att det kan vara fint att läsa hans egna tankar om den situation han är i. Och jag är glad för de öppna samtal vi har om detta, och om mycket annat. Svåra frågor, men viktiga samtal. Så här skriver han:

Ni som läser Helenas blogg ofta vet att jag, hennes make Peppe, har dödlig cancer. Alla ska vi dö någon gång. De flesta vet inte när, bara att det sker någon gång när vi blivit gamla. Jag råkar veta ungefär när. Under min väntan finns tid att fundera över livet och döden.

Är det synd om mig? Kanske. I så fall varför, alla ska ju dö? När ett barn dör, så är det självklart sorgligt, men är det sorgligt när en människa som levt ett fullt liv dör? Döden är ju ett naturligt slut på ett fullt livslopp. Jag kan känna en stark saknad efter en sådan människa, om den varit en viktig närstående under mitt liv, men jag vill skilja på sorg och saknad. Du kanske har en annan definition av ordet sorg?

Vad är då ett fullt liv? Kan avståndet upp till fullt liv vara ett mått på hur sorglig dödsfallet är? Medelåldern för de män som dog i Sverige under år 2021 var 81,2 år, för kvinnor 84,8. Den som levt så länge må väl var nöjd. Är det den ålder man ska använda när man planerar sitt livslopp? Nej, medelvärdet dras ned av barn som dör. Väntad livslängd beror därför av hur gammal du är. Den som fyllt sextio har överlevt tidigare dödsorsaker och ska jämföra sig med medelåldern för de som 2021 dog vid högre ålder än sextio.

För mig som fyllt 67 vore väntat återstående liv ungefär sjutton år, om jag vore frisk. De pigga åren är mer värdefulla än de på slutet. Jag hittar ingen statistik över pigga levnadsår. Men kanske tappar jag ungefär tio pigga år. Det får duga som ett delmått på hur sorglig min kommande död är. Hur mycket jag plågas fram till döden är viktigare för hur sorgligt det är. Där finns självmord som utväg om läkemedlen är otillräckliga. I mitt fall blir det med gas, men så stort kanske lidandet aldrig blir. Källa: https://scb.se/hitta-statistik/artiklar/2013/Medellivslangd--matt-med-gamla-anor/

Mest är cancer otur, men jag bär också på en mutation i en gen som kodar för ett protein som lagar skador i DNA. Från den muterade genen kommer inget fungerande protein. Att jag levt så här länge beror på att vi och andra djur har dubbel genuppsättning. Systergenen fungerar, men att ha bara en fungerande gen ökar risken för oreparerade DNA-skador. Med åren samlar man på sig celler med skador och slutligen blir någon cell ostyrlig och förökar sig ohämmat. Denna mutation finns också hos några av mina syskon. Tre av mina fyra systrar har haft bröstcancer. En dog av det.

Cancerbesked måste också hanteras känslomässigt. Inget blir bättre om jag blir arg och tycker det är orättvist. Alla kan ju inte nå upp till väntad medellivslängd. Självklart dör ungefär hälften innan. Jag har gråtit och bearbetat mitt öde och nu godtagit snar död. Alla ska ju dö senast när vi blir gamla. Jag är gammal (67 år) och det råkar vara min tur snart. Jag är nöjd med ett långt gott liv på landet med familj, kärlek och ett trivsamt jobb. Jag tappar tio pigga år, men det är ju lindrigt jämfört med min syster som dog i bröstcancer när hon var 54.