En diagnosfri död
Årets djurskyddskonferens hade temat "Djurskyddet och döden". Ett viktigt ämne, tänker jag, som var en av cirka 750 deltagare på den digitala konferensen för några veckor sedan.
Jag fastnade lite extra för det som Anna Norlin sa om att döden inte behöver någon diagnos. Jag tycker det är en bra och viktig tanke.
Det jag tänker om detta är att det som djurägare är lätt att tro att man måste veta en exakt diagnos innan man kan ta beslut om att avliva ett älskat djur. Ibland är det förstås bra och kanske nödvändigt för att ta rätt beslut. Ibland kan en diagnos också leda till att man kan hitta en behandling och skjuta beslutet om avlivning på framtiden.
Men det kan också vara så att en diagnos bara kostar både pengar och lidande i form av undersökningar och förlängd plåga. Ibland kanske man ändå vet att det är dags. Det kan finnas tydliga tecken på det även när man inte vet exakt vad som är fel.
Jag tänker på gamla djur som inte längre visar att de har livskvalitet. Här har vi som djurägare ett stort ansvar att vara observanta och lyssna på djurets tecken. De uttrycker sig inte alltid som vi, eller som vi tror.
Djur kan ha ont utan att gnälla. Och de tittar på oss med sina vackra ögon, som kan få oss att alldrig vilja släppa taget. Ändå måste vi det, för det deras skull. Och vi är skyldiga dem att lyssna bra och ta deras perspektiv.
Om du som djurägare ser och känner att det är dags, så är det antagligen precis så. Även fast det inte finns en diagnos. Och om du då sätter ord på det så kan du också få den hjälp som du och ditt djur behöver. Det svåraste beslutet kan vara det största kärleksbeviset.
Jag skulle också vilja be dig som står bredvid att respektera det som djurägaren då har kommit fram till. Det är lätt och antagligen välment att ställa frågan "Men kan den inte leva lite till?".
Ibland är det ju möjligt att leva, men inte att leva bra. Gnistan i blicken är borta, och den uppmärksamme djurägaren vet att det är dags. Gör det då inte svårare med frågor som inte hjälper. Finns istället där och lyssna, så kan du göra skillnad. Fast du kanske inte säger så mycket. Man måste inte ha alla svar. Och det kanske inte djurägaren har heller. Man kan veta ändå.
