Han prata med mig
"Tony, hundar icke prata!"
"Han prata med mig!"
Du känner nog igen scenen i Lady och Lufsen, då de båda hundarna går på restaurang och beställer in köttbullar. "Mamma Mia, hundar börja prata mat".
Att en hund skulle kunna läsa en meny och beställa från den är kanske inte så nära till hands i verkliga livet. Samtidigt har jag mer än en gång förvånats över Zizous stora vilja och försök att kommunicera med oss. Och då menar jag inte bara med kroppsspråk, som de flesta hundar är mästare på.
Nej, han försöker verkligen prata med oss. Det börjar redan på morgonen. När väckarklockan har ringt sitter han vid sängen och småmuttrar på mig om att det är dags att gå upp. Ibland uppmuntrande, ibland smått klagande. Väldigt lågmält, och bara när klockan har ringt eller jag visar tecken på att vara vaken.
När vi stigit upp väntar han tålmodigt på att jag ska bli påklädd och klar att gå ut. Skönt att valptiden är över då man tog morgonrocken i ena handen och valpen under andra armen och skyndade mot dörren. Det var bra att ha valp på sommaren...
Om Unni stiger upp innan vi hunnit ut väntar han utanför hennes dörr småpipande tills hon öppnar. Sover hon säger han inget. Och när hon öppnar sin dörr möts hon av långa meningar av kärleksbetygelser. Han säger godmorgon och mycket mer - det är tydligt.
Helt andra ord blir det om jag skulle låta honom vara inne och går ut. Gråtande klagovisor berättar hur sorgligt det har varit när jag återvänder.
Men han förlåter mig snabbt och skuttar lyckligt ut om han får hänga med sedan. Han måste bara skälla lite på katten och om det finns småfåglar eller annat att stressa upp. Bara för att det är så kul.
Och rätt som det är har han susat runt och tappat bort mig där jag går in och ut ur stall och hage, hit och dit för att mocka eller fodra. Då ropar han på mig. Ett helt annat skall. Jag tror verkligen han ropar efter mig. Om jag svarar så kommer han som en pil, lyckligt flängande.
Han har lekprat också. Morrar, andas hörbart för att öka dramatiken och låtsas dra mer än han gör i sin leksak. Vi måste ju tro att vi har en chans ;-)
Jag har haft tre västgötaspetsar före Zizou, och de har varit mer eller mindre skälliga - en verkligen inte skällig alls och de båda andra helt OK. Zizou skäller inte heller så jag störs för det mesta. Men han pratar och verkligen försöker kommunicera med oss på ett sätt jag inte sett alls i den omfattningen innan. Så jag säger väl som Tony då: Han prata med mig!
