Hingstars lek
Redan när de är föl leker hingstar annorlunda än ston. Det märks tidigt. Hingstföl som inte har någon att busa med på hingstars vis kan bli rätt jobbiga för alla andra.
Stoföl behöver också leka. Jag tror att det är lika viktigt för dem, men de blir inte lika jobbiga som hingstungarna kan bli utan bra lekkompisar.
Det blir ännu tydligare när de blir lite äldre. Unghingstar har en massa bus och energi som behöver få utlopp. Om de kan få det med en lämplig lekkompis så är det ofta väldigt snälla och bra att hantera. Annars kan de bli minst sagt jobbiga.
Så jag är väldigt glad att Björke har Hassle att leka med. Björke busade mycket i det andra gänget också, speciellt med ungstona. Inte med mamma Finja - det är som det brukar vara. Och inte så mycket med Aska - hon var hans idol.
Nu tror jag att Hassle är hans idol. Han vet att han är störst och starkast, och det berättar han varje morgon när de hälsar.
Och han vet också att Hassle är snäll och bra att leka med. Så han utmanar sin stora lekkompis.
Hingstar drar ofta igång leken genom att nafsa i den andres ben, ungefär vid has eller framknä. Sedan reser de sig på bakbenen och nafsar varandra och viftar med frambenen.
Det är sällan de sparkar bakut mot varandra. Det ser man nog oftare hos ston som leker. De springer mer och jagar och kan bocka eller sparka bakut. Om hingstar sparkar bak så slår de ofta inte ut, utan bara hotar lite.
Hingstarnas spring blir gärna jämsides och med ett evigt nafsande och tjafsande - en invit till fortsatt lek. Detta kan vara värt att minnas när vi ska hantera unga hingstar. Om man tjafsar tillbaka mot nafsandet så betyder det att acceptera inbjudan till en ganska hårdhänt lek. Så jag brukar avstyra och undvika munnen så långt jag kan, så brukar det gå bäst.
Kul att se är det också hur de nästan dansar i takt. Huvudena åt samma håll, tittar åt samma håll, och leker en pardans.
Det bygger muskler och stärker senor. Och det är så bra för deras välbefinnande och trivsel.
