Tuff vecka
Det har varit en tuff vecka på många sätt. Med perspektiv på vad som händer i världen så har mina utmaningar varit små. Och det har funnits ljuspunkter, helt klart.
Veckan började med blåst och ösregn. Jag sov dåligt, för jag skulle upp tidigt och skjutsa Peppe till sjukhuset. Jag var orolig för väglaget, för operationen och för att den skulle bli inställd. Men det gick bra. Vi kom fram i god tid (fast det var snorhalt på vår lilla väg och några ställen till så vi tog det lugnt), och han blev opererad i måndags förmiddags, helt enligt plan, och "bara" tre veckor senare än den första tiden som sköts på grund av Covid.
Jag åkte hem och jobbade, efter att ha skjutsat Unni till bussen, för det var helt enkelt inte cyklingsbart och knappt körbart. Eller nästan till bussen... I sista backen mötte jag en traktor, som stannade och öppnade dörren. Småbarnens skolbuss hade åkt i diket i backen, så det var blockerat. Unni fick gå sista biten, och jag vände hem och fixade stallet och startade sedan datorn.
Vid tio ringde min privata telefon från dolt nummer. Det var från sjukhuset! När de började prata om Peppe steg pulsen som en raket. Vad hade hänt?! Vad hade gått fel!?
Inget mer än det vanliga... Peppe hade tappat, eller kanske förlagt, sin telefon på väg till operation. Någon hade hittat den och lämnat in den, och efter lite detektivarbete ringde de mig. De hade förstås ingen aning om att telefonens ägare just då låg sövd på operationsbordet, eller vilken reaktion samtalet skapade hos mig. Men riktigt lugn blev jag nog inte förrän Peppe ringde mig (från sin återfådda telefon!) några timmar senare. Senare skrattade vi åt det hela - så typiskt Peppe och så lätt att det går så när man är lite stressad.
Han har förstås haft en hårdare vecka än jag. Det känns i kroppen att gå igenom en sådan operation. Men han har varit vid gott mod och är tacksam för den fina vården. Redan tisdag eftermiddag fick jag hämta hem honom .- fantastiskt egentligen!
Och även om väglaget inte var på topp på måndagen så har det varit värre sedan. Tre nätter har det vräkt ner en decimeter snö eller mer. En del har töat mellan gångerna. En av dagarna skulle jag till kontoret, och det tog dubbla tiden på grund av lastbil i diket. Jag kunde vända och ta en annan väg, så jag kom fram utan att vänta ännu längre.
Min snälla granne, som plogar vägen här, erbjöd att dra av vår uppfart och gårdsplan om vi behövde hjälp nu när Peppe är sjuk. Jag tackade ja, och det har alltså blivit snöröjt tre gånger under denna vecka! Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig annars. Att skotta all den våta, tunga snön för hand hade jag inte hunnit bland allt annat. Och köra ut foder i så mycket snö - tja, det hade blivit svårt.
Så även om det varit motigt och jobbigt denna vecka är jag nog allra mest tacksam för alla fina människor runt omkring oss. Omtanke och hjälpsamhet - landsbygden som allra bäst. Och en avancerad sjukvård som finns när den behövs.
Och det har lugnat ner sig i hästhagarna under veckan. Stöket i söndags hängde kvar som oro ett par dagar, men nu är allt lugnt. Björke går med Hassle hela dagen och står i stallet i en box bredvid Finja på natten. Han diar bara morgon och kväll, och vi ska snart dra ner det ännu mer. Men visst var det stimmigt i måndags. Tur att Unni kunde hjälpa mig då. Och skönt att Ella tog ett pass i stallet i onsdags när jag fick lång dag på jobbet.
Tyvärr är Aska fortfarande halt. Jag börjar mer och mer tro att hon gick omkull i villervallan. Otur! Hon har ont högt, troligen bäckenet. Ibland skrittar hon nästan som hon ska, ibland syns det rätt tydligt några steg. Lite bättre är hon, men det kommer nog ta tid att bli bra. Det gör mig ledsen, men vi fortsätter en dag i taget.
Det finns både bekymmer och glädjeämnen. Men trots allt är jag ändå mest tacksam för det liv jag lever och för de som finns runt mig. Det finns de som har det värre, och jag sänder mina tankar till dem. Jag har gråtit många gånger denna vecka, men också skrattat. När jag varit som mest vissen har Zizou bjudit upp till lek eller bara skuttat som en tok i snön - då kan man inte låta bli att le!
