stuterikry.blogg.se

I mellandagarna frågade jag om det fanns några bloggläsare som hade lust att vara blogg-gäst i ett inlägg och skriva lite om sig själv. Jag tänkte att det kunde vara ett roligt sätt att göra något nytt på bloggen, inspirerad av årsskiftet. Först att nappa på möjligheten var Marion, som skriver så här:

Allt började egentligen den 7 februari 2008. Då tog jag bort min gamla häst Ljossa. Då dog drömmen om ett egenuppfött stoföl, trodde jag. Ljossa fick under min ägo två fina hingstföl. Jag drömde om ett sto. Sorgen fick sin tid och sakta började drömmen om en en ny häst. Gärna en med liknande stam.

Helena Kättström visste jag vem det var. Vi hade då aldrig pratat och hon hade nog ingen aning om vem jag var. Jag visste att hon hade ett sto med en stam som var mycket lik Ljossas så jag tror att jag plockade upp telefonen och ringde. Antagligen var jag ganska trevlig, troligen ganska nervös. Jag presenterade mig och berättade att jag nog kunde vara en blivande köpare på det föl Ljosefin hade i magen om det var ett sto. Helena lovade inget mer än att hon skulle höra av sig när Ljosefin hade fölat.

Den 10 maj 2009 ringde min telefon. Det var Helena. Hon undrade hur det var, pratade om väder och vind och berättade att Ljosefin hade fölat. Det kändes som en evighet innan hon berättade att det var ett stoföl. Jag vet ännu inte om hon gjorde det för att retas lite, hålla mig på sträckbänken.

Detta var början på något jag inte vill vara utan. Vi pratar inte så ofta, men när vi gör det blir samtalen alltid ganska långa och innehållsrika. Vi ses än mer sällan, men när vi ses har vi himla trevligt. 

Sedan 2009 har Ala fått fyra fina föl och drömmen om ett stoföl, ja den lever ännu. Vi får väl se i juni.

Tack, Marion! Bilderna med Marion har Malin Levin tagit. Jag är glad att Ala fick komma till ett hem där hon verkligen är älskad, och kan bara hålla med om att den kontakten lever i form av trevliga samtal då och då. Jag kan då inte minnas att jag ville hålla Marion på sträckbänken den där dagen, men däremot ville jag nog känna av om hon verkligen ville ha Ljosefins fina stoföl, eller om hon var till någon annan. Viktigt för mig att det blir rätt. Och det blev ju bra, och jag är glad att vi har kontakt ännu. Jag såg Ala senast på höstlovet.

Så alltså en av de bloggläsare som jag också känner, och nu vet även ni lite mer om Marion, som själv är en flitig bloggare på: https://wivikens.blogg.se/

Hör gärna av dig om du också vill skriva ett inlägg här någon dag!