stuterikry.blogg.se

 

Nästan 20 år tillsammans fick vi, Peppe. Tack för dem och alla minnen!

Vi möttes tack vare fjordhästarna. Du kom med din omöjliga "Stor-Wille" och hittade mig med mina fjordhästar här, alldeles för långt bort ifrån där du bodde. Jag bodde på fel plats, men precis som du drömt om med egen hästgård. Du var för många år äldre än jag, men det var inget att göra åt.

 

Vi fann varandra nästan genast, fascinerades över likheter, och krockade också ibland i dessa likheter. Och du var den jag drömt om, att få bolla tankar med och inspireras av.

 

Vi tvingade och lockade varandra att utvecklas. Brutalt ärliga och modiga, men också snälla och uppmuntrande. Gav trygghet och visade varandra nya vägar.

Många vardagar är småbarnsåren. De kommer och går, och det är väl alla dessa vanliga dagar som är livet. Du var noga med att ta ansvar, en riktig kycklingpappa. Jag tror du hade fler VAB-dagar och kanske fler föräldradagar än jag. Många minnen med hela familjen har vi, och ibland kom vi iväg på äventyr också.

 

Du ville segla och drömde om att sakta ta dig runt hela Östersjön. Du gav dig av för en vecka ensam segling för att känna på det lite. Andra dagen kom du hem. Det blev för ensamt. Vi seglade lite ihop, men sedan sålde du båten. Otålig och sökande hittade du annat att göra.

 

Ridningen tog slut med sämre knän, men hästarna fortsatte du gilla. En av mina finaste presenter är WE-hinderna du byggde. Jag kommer alltid tänka på dig när jag tar fram dem. Kanske var min finaste present till dig nyckelharpan från min morbror Per. Många, många timmar har du spelat.

 

För ett år sedan visste vi ännu inte vilket tufft år som väntade 2022. Vi pratade om pension och hur vi skulle hantera åldersskillnaden då. Du tänkte jobba fullt ut till nästa år, då Unni tagit studenten, och fortfarande förra sommaren cyklade du till jobbet över två mil bort.

 

Beskedet om aggressiv prostatacancer kom i början av året. Då gav de oss minst fem år, kanske tio eller mer. Vi gick på alla läkarbesök tillsammans, och vi tänkte besegra sjukdomen. Vad vi inte visste då var att pancreascancern redan härjade och hade spridit sig till levern.

 

Jag kan precis minnas hur det var när vi fick beskedet. Vi hade nyss gått igenom nästan samma. Ändå var vi inte redo, inte redo att ta emot att det inget hopp om bot fanns. Vi försökte äta lunch efteråt, men tårarna bara rann. Det var så hårt och ofattbart. N handlade det om månader, några få månader kvar att leva.

Även då fortsatte du kämpa. Valde den tuffaste behandlingen, men fick inse att det blev för hårt. Fortsatte med nästa och det gjorde skillnad. Många timmar med resa och behandlingar, men också många fina dagar med utflykter, resor och fina minnen.

 

Och vi kom iväg till din drömresa till Madeira. Att det dessutom blev så oerhört lyckat och härligt är jag tacksam för.

 

Öppenheten om hur det var och hur det skulle bli gav oss alla en chans att förbereda oss. Och framför allt en chans att göra bra saker så länge det bara gick. In i det sista var du modig, snäll och mån om din familj. Som alltid.

 

Men att sammanfatta ditt liv i några korta rader går inte. Inte ens den del jag varit med om. Minnena bubblar och det är väl tur. 

 

Idag är det dags att ta farväl i kapellet. Det är så svårt att ta in, och samtidigt så fruktansvärt tydligt och påtagligt. Idag och många andra dagar kommer jag att vara ledsen för att du har lämnat oss. Du fattas oss. Men allra mest ska jag försöka vårda mina minnen och vara glad för allt du gav och allt du var.

 

Jag har redan kommit på mig så många gånger med att tänka att det "det ska jag berätta för Peppe". Men det går ju inte. Eller det gör det väl. Jag ska fortsätta prata med dig i mina tankar.