stuterikry.blogg.se

Igår blev det bestämt att Peppe inte ska få mer behandling, eller rättare sagt inte mer cytostatika. Hans medicinlista är lång och bara igår hämtade jag ut fem olika läkemedel åt honom (bra med fullmakt), så behandling får han på sätt och vis. Men bara för att lindra. Redan i våras fick vi veta att bota går inte, och nu ser de inte heller längre att de kan bromsa sjukdomen.

Uppföljningen efter senaste omgången med behandlingar visade att tumörmarkören hade stigit kraftigt (till nästan 40.000 och ska vara under 30, och var under 10.000 i somras). På röntgen såg de att tumörerna hade vuxit och det fanns fler metastaser än innan. 

 

Det var inte oväntade besked, tvärtom. Men ändå tungt att få bekräftat. Få höra att smärtan i ryggen inte beror på muskelvärk utan på tumörens tryck av ökad storlek. Alla tecken har visat att sjukdomen avancerar. Hemskt att se, och jobbigt att veta, men ändå bättre att kunna prata om hur det är.

 

Jag har fått Peppe att tillåta sig ta smärtlindrande medicin vid behov. Han är van att tänka att man ska vara försiktig med sådant. Men i hans fall handlar det nu om att vinna livskvalitet så länge det går. Det finns ingen anledning att ha ont så länge det finns mediciner som lindrar.

 

Vi hade ett bra samtal med läkaren. Vi har fått en fin sommar tack vare bromsande cytostatika. Nu ska vi försöka hitta så mycket livskvalitet som man kan just nu. Fokusera på det vi får mer än det vi förlorar. 

 

Hittills har han klarat sig på Alvedon och Ipren. Den senaste veckan med tillägg av kortverkande morfin. Nu blir det cortison för att öka piggheten och lite mer långverkan morfin i lite högre dos. Livet ska inte vara plågsamt. Han fick ett bra schema som hjälp att veta hur man kan dosera för att hålla hela dygnet ok.

 

Vi är nu klara på onkologen, och som väntat kom dagen då bromsverkan inte fungerade. Vi slipper åka till Jönköping för jobbiga cellgiftsbehandlingar, och det är lite skönt. Men också definitivt och jobbigt. Redan sedan i somras är Peppe inskriven hos hemsjukvården, som gör hembesök vid behov. Nu ska detta kompletteras med ett specialistteam från sjukhuset för att han ska få bästa hjälp att må så bra det går. 

Det låter kanske tufft. Och det är det. Vi grät förstås och höll handen. Men ändå åkte vi hem lite gladare med hopp om att hitta lite mer ork och kunna släcka smärtan med en bra mix av läkemedel. 

Efter en lång dag på sjukhuset med mycket väntan och värmd mat från kiosken, som kanske inte precis var glamourös, men bra att den fanns, skaffade jag llite ny energi med att åka med Ella och Hangvar på träning. Peppe var hemma och passade på att gå en sväng och kolla vad som händer med husbygget. Idag är första dagen av resten av livet. Vi fortsätter försöka leva just nu så bra vi kan.