Som ett sagoväsen

I skymningen är Hangvar nästan självlysande. Det finns en stund när den grå nyansen skapar ett sagolikt skimmer. Jag minns det så väl från hans mamma Muska. Samma sak med henne.
 
På dagen kan de grå nästan smälta in  mot gråa stenar eller träd i bakgrunden och knappt synas. Men i skymningen lyser de.
När Hangvar är på uteritt och kommer fram mellan granarna är han en sagohäst på ett annat sätt. Lite som en tomte eller annat sagoväsen, kanske från John Bauers värld. Han smälter in och är självklar i skogen.
 
Han trivs där med. Kliver på så förnöjd, frustar lite.
 
Vår sagohäst. Som påminner oss så fint om sin mamma Muska. Också det en sagohäst.
 
0 kommentarer