stuterikry.blogg.se

Jo, visst tvekade jag mer än en gång. Pratade med olika människor också innan. Lyssnade in. En del trodde på tanken, andra tyckte den var galen.

Men i lördags eftermiddag släppte vi ihop Hassle och Hangvar. Då kom Hangvar hem lite lagom rastad efter tävling, och vi var tillräckligt med folk hemma. Ifall vi skulle behöva sära på dem. Vi hade på hjälm och säkerhetsväst.

Ända sedan Hangvar kom för knappt två månader sedan har de fått gå och spana på varandra. De har gått på samma fält, och där har vi minskat korridoren mellan dem. Det var runt 20-30 meter på slutet mellan. Vi har också sett till att ingen av dem ser stona från hagen - de skulle inte ha något att försvara utom sig själva.

De har aldrig sett ut att hata varandra, nästan mer hälsat på varandra när den ena varit borta för ridning eller annat.

Båda är snälla i grunden, och Hassle vet vi ju har fungerat både med ston och unghingstar. Om Hangvar visste vi att han gått ensam de senaste fem åren, men gått med andra unghingstar som ung i Tyskland.

Jag fick också veta att han gått med andra vuxna hingstar i Norge, och att det hade fungerat. Jag fick ett bra tips av Unni när jag frågade henne om råd, och det var att skaffa dem varsin munkorg (betesreducerare). Så det köpte jag. Däremot fick Hangvar behålla sina skor, och Hassle var barfota.

Så med de förberedelserna, plus varsin grimma under munkorgarna, kände vi oss redo. Ella och jag höll varsin hingst tills staketet mellan dem var öppnat och så släppte vi.

Det var Hassle som sprang in till Hangvar, och när de möttes blev det ett väldigt skrikande. Man kunde nästan tro att det var grisar som skrek. De skrek och nosade och småstudsade lite i rätt många minuter.

De var upphetsade, men inte jättearga. Det lät nästan som om de diskuterade hur de skulle få av de eländiga munkorgarna, skojade jag.

Och det dröjde väl bara tio minuter eller så innan Hangvars munkorg och grimma flög av. Strax efter hängde Hassles munkorg och dinglade, och snart var han också avklädd.

Då drog de några varv, sparkade lite, men inte så våldsamt, och Hangvar försökte rida på brorsan, som inte tillät det.

Sedan dansade de på två ben en stund. Reste sig igen och igen, och bet varandra så det blödde, men ändå inte så förfärligt.

De började bli svettiga, och från Hangvar droppade svetten i stora droppar. Båda var blöta av svett.

De ställde sig mitt emot varandra, och Hassle verkligen parkerade där. Hangvar försökte flytta honom, men han bara stod still och bestämt. Då började vi inse att det var Hassle som var den starkaste. Det hade vi nog inte trott innan.

Men trots rätt lite våld från Hassle så visade han med pondus att han bestämde. Hangvar var missnöjd, men godtog det hela rätt snart.

Vi gick hem och åt, och när vi kom åter betade de tillsammans. Lite sargade på hals och huvuden, men inget allvarligt. De gick nära varandra och verkade gilla det.

Bara två dagar senare stod de och kliade varandra. Då kändes det fantastiskt. Att få ge dem en vän, någon att leka med, någon att bli kliad av - så stort för deras välbefinnande. Visst gnabbas de, och visst kommer det ta ett litet tag att läka bitsåren, men jag är glad att jag vågade, och förstås ännu gladare att det ser ut att bli så bra som jag hoppades.