stuterikry.blogg.se

Jag läste en artikel om hur dyrt det har blivit att kremera en häst. Priset har tydligen ökat mycket och det beror främst på ökad kostnad för olja och pellets att elda med. 

Separatkremering är allra dyrast, men även vanlig kremering kostar många tusenlappar. Till det kommer kostnader för avlivning i många fall. 

 

Jag har skrivit om detta ämne flera gånger redan, och uppmanat alla djurägare att vara förberedda både genom kunskap och ekonomi. Ingen vet när den dagen kommer, men för nästan alla gäller att man kommer behöva ta svåra beslut. 

Jag har haft en häst som självdog och jag har avlivat flera. Några har jag kört till slakt också. Hästar som varit tillräckligt friska och som inte stressat upp sig av att åka, har jag bedömt att det är ett bra alternativ för. Man får inte mycket betalt, men man slipper betala. 

De som dött eller avlivats hemma har jag lämnat till Svensk lantbrukstjänst. Där används kropparna för energiåtervinning till en produkt som heter biomal. Det kostar rätt mycket det också, men är mycket billigare än kremering. 

Det är inga lätta val, och det är som sagt klokt att tänka igenom allt i god tid innan det är dags. Man tänker bättre och kan planera då. 

Pengar är en sak. Och så har man alla känslor dessutom. Jag tycker att vi har skyldighet att tänka på miljön också. Att ha häst är i sig en belastning. Lite olika mycket beroende på flera saker. En sak man kan påverka är hur hästen tas om hand efter döden. 

Därför har jag valt bort att begrava mina hästar. Jag har egen mark. Och jag kunde nog få tillstånd. Men jag kan vårda minnena utan en grav. Och jag tycker det är en onödig risk för grundvatten och miljö. 

Och därför skulle jag aldrig välja kremering. Att lägga mycket bränsle på att elda kroppen känns fel. Bättre då att låta den gå till energiåtervinning. 

Eller slakt, som är mest klimatsmart. Alla hästar kan inte användas för livsmedel. Och jag förstår om man inte vill äta sin egen häst. Men det måste man ju inte ens om den slaktas. 

För mig är det tiden i livet som räknas. Jag vill göra det så bra som jag kan. Och jag är noga med att slutet blir bra. Så jag är med dem hela vägen. 

Sedan är jag ledsen, förstås. Men det är inte kroppen som betyder mest för mig. Jag är rädd om alla fina minnen. Och låter kroppen tas om hand på ett sätt som är så bra det går för både ekonomi och miljö. Det känns bra för mig.