Kom igen våren!
Vintern bjöd tidigt på stadig snö. En stor del av december var det vitt här, och sedan fick man nästan känslan att vintern var över. För fram till sportlovet låg det inte snö så långa tider innan det töade igen.
Men när väl sportlovet (vecka 7 här) var över verkade det som att vintern bestämde sig för att spurta. Det kom snö och mera snö. Kallt var det också och på Ellas och Daniels bröllop den 1 april fick vi gnistrande vitt vinterväder med klarblå himmel - vackert. De sa att gräset börjat spira i Skåne - kändes svårt att tro...
Och med snö, is och blåst blev det ovanligt motigt att rida. Jag brukar kunna komma ut ändå, och tyckte att jag hade kommit bra igång i januari och februari. Jag red i snitt ungefär tre gånger i veckan, och ibland fyra. Det kändes OK för årstiden.
Men efter några tappra ritter i början av mars, varav den sista på ridbanan i tung och djup snö (blev ju snygga benlyft) så rasade statistiken.
Det var mycket på jobbet, med resor och en del långa dagar. Det var mycket hemma, med flytt, bröllopsförberedelser och allt det vanliga. Och så halt och motigt att rida.
Det blev fyra veckor utan att vi kom ut alls. Jag trodde väl inte från början att det skulle bli så länge, och Aska försökte verkligen uppmuntra mig. Men tiden och orken fanns inte.
Eller det är kanske fel att säga. Det ger ju energi att rida. Fast kanske inte om man knappt hinner sova nog.
Nåja, på långfredagen kom äntligen sadeln på. Aska var nöjd och gick med energiska steg till ridbanan. Pigg och glad att rida var hon också. Det låg ännu några centimeter snö, men inte alls så mycket som senast.
Hon frustade nästan genast jag började trava. Jag tolkar det som hennes sätt att säga att hon är nöjd.
Det var jag med. När jag satt av efter ett lite lagom pass, där hon känts otroligt fin trots den långa pausen, så kände jag att leendet var där. Det där nöjda leendet som man mår så bra av. Underbart.
Så nu äntligen kan vi väl få vår. Låta det vara njutbart ute och låta mina lökar som kämpar under snön få en bra chans. Och så att jag kan rida och må bra. Jag har inte dåligt samvete när jag inte rider. Men jag är gladare när jag rider.
Och igår kom äntligen sol och värme. Det märktes direkt på alla tussilago som hukat i kylan. Nu sträckte de sig mot solen. Myrorna var också ute, så Zizou och jag fick brått iväg. Ingen bra bild. Men vårkänsla!
Ridbanan var vattentäckt - priset för töväder, så det passade perfekt att rida ut på lagom mjuka grusvägar. Ännu ett bra pass. Nu får vi tro att vi är igång!
Så kom nu igen på riktigt, våren!