Är det ärftligt?
En fråga som man som veterinär kan få ibland är: Är det ärftligt?
Det kan handla om nästan vad som helst. Och det kan vara svårt att veta. Både om svagheter och om styrkor. Och om temperament.
Ibland är det lätt. Färg styrs i stort sett helt av genetiken. Ja, så länge man inte målar en egen sebra förstås. Vita tecken med, även om det är så lurigt att inte ens kloner eller enäggstvillingar har exakt lika tecken. Bara liknande. Slumpen spelar in.
I vissa fall kan väldigt liknande saker ha helt olika förklaring. Som de kraftigt missbildade foster, till exempel lamm, som kan födas efter att modern smittats med virus (Schmallenberg) under dräktigheten. De är inte helt olika de mycket vanställda kalvar som vi numera vet beror på en recessiv gen. Alltså en monogen egenskap, en defekt som det numera går att testa för så man kan undvika att kombinera två anlagsbärare. När jag pluggade till veterinär för över 30 år sedan, visste ingen detta och man resonerade kring olika möjligheter som dåligt foder och annat.
Kunskapen om genetiska sjukdomar utvecklas snabbt. Men vi vet långt ifrån allt. Ibland är det inte heller så enkelt att det bara gäller en gen. Det kan också vara samverkan mellan flera gener, eller mellan gener och miljöfaktorer. Det är ju ofta så.
Men även om dålig ridning, dålig utfodring eller andra miljöfaktorer bidrog till att hästen blev skadad och utdömd i unga år, så tänker jag att det väldigt sällan bara är miljön som ledde dit. Det finns nästan alltid en viss del som beror på ogynnsam genetik.
Det är sådant man ska tänka på både innan beslut om avel och som en del i uppföljningen. Om det blir låg andel dräktiga eller ovanligt många föl som dör så kan det bero på defekter.
Så man bör tänka igenom risker och nackdelar, och förstås också vad en individ kan bidra positivt med - kanske allra viktigast. Och så undvika kombinera två med samma svaga sidor. Att ha en fullständig rapportering av alla betäckningar är en viktig del i uppföljning.
Men det är också viktigt att låta många individer bidra i avel. Då bevarar man variation eller genetisk bredd. Risken minskar att samma dåliga anlag möts. Fler anlag lever vidare och ger möjlighet till fortsatt bra avel. Trevliga medelmåttor utan allvarliga fel kan därför också vara av större värde än man kan tro. Särskilt om de inte har så många nära släktingar i avel.
Så nästa fråga är då; Bör man avla på individen? Den är den svåraste och kanske viktigaste. Och svaret kan vara ja oftare än man kan tro. Och tydligt nej ibland. Men oftare handlar det om rätt partner. Svårt nog...
