stuterikry.blogg.se

Man vill ju att det ska gå fort att bli bra. Bli frisk och komma igång igen. Det gäller både oss och våra djur. Och visst kan man hjälpa läkningen på traven - det är väl ett av uppdragen som veterinär. Samtidigt behöver man vara ödmjuk inför att läkningsprocessen kräver tid. Och tålamod.

 

Jag tänkte på det när Hangvar skoddes om i mitten av juli. Då kunde vi se att spåren efter hovbölden han hade i oktober snart är borta. Nu syntes den inte bara som ett ärr i hovväggen, utan också från undersidan, ett märke nära tån i lamellranden. Efter nästa skoning är spåren borta. Alltså efter nästan ett år.

 

Det betyder inte att han har haft ont eller besvär hela denna tid. Han har fungerat och mått bra efter den akuta fasen. Tror vi i alla fall.

 

Han är en tuffing och säger inte så mycket när han har ont. Han fick hovbölden i höstas efter att vi tagit av skorna för att låta honom vara barfota över vintern (det var han och det fungerade bra sedan). Vi trodde att han bara var öm, och kollade mer än en gång utan att se något speciellt. Gick lite skruttigt, men inte alls blockhalt (som de ju kan bli av en hovböld ibland). Även hovslagaren kollade honom och bedömde att vi bara kunde avvakta.

 

Han blev bättre och rätt snart bra. Vi kunde se spåren efter att en hovböld letat sig upp vid kronranden och kommit ut där. Det märket har vi sedan kunnat följa hur det vuxit längre och längre ner, och nu alltså snart är borta.

 

Jag tänker på de hästar som har fång. Den akuta fasen går oftast över hyfsat snabbt. Sedan väntar en lång läkningsprocess, där det kan behövas extra hovvård. Och förståelse för att det tar tid innan hoven kan utsättas för full belastning och riktigt arbete. Typ ett år, tänker jag. Om allt ser bra ut kan man förstås göra en del innan dess. Jag menar inte att de ska stå på box ett år (skriver det för säkerhets skull). 

 

Kanske känns det hopplöst att tänka att läkning tar lång tid. Fast jag tänker att det ger hopp. Under lång tid finns det ännu möjlighet att bli bättre, om man tar vara på chansen. Lagom belastning för att läka och stärka på vägen dit. Lite olika hur beroende på vad som hänt.