Trygg på hennes rygg
Aska kan vara hur pigg som helst. Hon frågar ofta, ibland många gånger på ett varv, om vi inte ska rida lite fortare.
Men hon är alltid snäll och hon brukar inte vara het eller stimmig. Vill bara så mycket. Oavsett om jag rider ut eller på bana, och oavsett om hon gått hårt dagen innan eller inte ridits på alldeles för många dagar, så känner jag mig trygg på hennes rygg.
Jag är ingen modig ryttare, men med henne kan jag galoppera på hemväg utan att vara orolig. Som för några dagar sedan då Ella och jag red ut på Hangvar och Aska. Vi skrittade mycket, travade en del, och tog en mysig galopp ihop. Hästarna var pigga, men det går alltid stanna och sedan skritta vidare på lång tygel.
Jag rider ut ensam med henne, och hon har inget emot det alls. Jag tror hon tycker det är roligare att rida ut flera, men det märks verkligen knappt någon skillnad att rida ensam eller med andra. Hon går lika raskt bortåt som hemåt.
Hon gillar sin flock, men är trygg i sig själv. Som sin mamma Muska och många av hennes avkommor. Just denna kombination av trygghet i sig själv och enorm arbetsvilja och samarbetsvilja är nog det som jag uppskattar allra mest, och som jag ser lika mycket i Hangvar.
Jag är tacksam att ha så underbara hästar och kunna få uppleva så mycket med dem!
