stuterikry.blogg.se

Det har redan gått tre månader sedan Peppe dog. Det är både nyss och länge sedan. Det är på sätt och vis samma saknad och tomhet, och på sätt och vis nya perspektiv.

Fina människor runt omkring gör skillnad på riktigt. Det kan vara små saker som ett samtal eller meddelande, eller ett brev. Ett vykort med en fin ko och en hälsning räckte för att göra den dagen lite bättre, liksom överraskning med fina små brickor och dessutom västgötaspetsar på kuvertet.

 

Det tar tid att landa i rollen som änka. Jag har funderat över det, och vad jag och andra lägger i det ordet. Kom på att jag har associerat det med offerrollen, trots att jag också har starka och fina förebilder i kvinnor som inte alls hanterat det så. Har bestämt mig för att gå i deras spår.

 

Peppe uttryckte att jag borde gifta om mig. Fint och stort av honom att säga så. Jag vet inte om det blir så. Just nu ska jag först landa. Och jag blir bara så trött av strömmen av sol-och-vårare som försöker få kontakt på sociala medier och skriver om mitt vackra leende. Ha! Så lättlurad är jag inte ens som änka. Däremot är jag glad över hur Peppe var mån om att låta oss andra leva vidare och ha det bra, utan att vara bitter. Ta del i planer på bygge och stötta det.

Mycket praktiskt och en massa papper har det varit och lär vara ett tag till. En del går oväntat enkelt, en del är ett bra sätt att bearbeta och ta sig vidare. Men det kan också kännas oöverstigligt då och då. Jag hade inte koll på allt innan. Och visst fanns det saker som jag borde ha frågat innan det var för sent.

Fast det har mest varit praktiska saker, som går att lösa. Eller inte, men då finns det andra sätt. Som när vi sålde Peppes bil och insåg att vi inte hade en aning om var nyckeln till dragkroken var. Efter en massa försök och letande (i ett oändligt lager nycklar) gav vi upp och firman bytte låset. Han var förtjust i att gömma nycklar, för säkerhets skull, och här finns nog en gömma som kanske dyker upp med tiden.

 

Från Peppes tjänstepension får jag efterlevandepension. Det är ju fint, och varar livet ut. Om jag nu inte gifter om mig, för då drar de in den. 114 kr i månaden är vad jag riskerar. Så jag får väl gifta mig rikt då ;-)

Familjen runt om och goda vänner gör att jag för det mesta är glad och blickar framåt. Jag har många roliga saker på gång, inte minst då bröllop, husbygge och student, som alla tar sitt fokus och ger energi. Kul på jobbet, mysigt med djuren hemma och att få leva här ger mig glädje.

I början grät jag varje dag. Det gör jag inte längre. Sorgen finns kvar, och kommer nog alltid göra. Men det finns också en tacksamhet över det som varit, en glädje över det som är och en nyfikenhet på det som ska komma.

 

Och jag är ju änka. Men också mamma, svärmor, veterinär, häst- och hundägare, ryttare, domare, vän och en massa fler roller. Antagligen skulle det inte ens stå "en 55-årig änka" som rubrik om jag skulle beskrivas i en tidningsnotis. Vi är ju alla så många saker samtidigt. Med våra minnen och våra drömmar. Det är det som är livet. Bra det.