Tacksamhet och minnen
När jag reste hem från begravningen i lördags var det med en känsla av tacksamhet. Tacksam över att ha fått möjlighet att dela denna stund. Att få dela minnen med familjen och de närmaste vännerna och framför allt över att ha fått lära känna en så fin och klok människa som Ella Tengbom Velander.
Sorg också förstås. Även när en människa passerat 101-årsdagen så är det sista avskedet så grymt definitivt.
Men också hisnande perspektiv. Hon föddes 1921, bara några år efter att första världskriget tagit slut,och hon var 18 år när det andra började. Ensam dotter till en borgmästare i Blekinge. Hon blev jurist och så småningom advokat i Helsingborg. Smedhult var fritidsboende med ambitioner. Födde upp flera slags djur och mest ponnyer.
Allt det där hade jag hört förut, och jag sommarjobbade på stuteriet medan hon ännu var aktiv i politiken. Vi "Smedhultsflickor" anade inte allt av hennes storhet då och hur hon banat väg för många kvinnor genom att våga och kunna ta för sig och bli pionjär på flera sätt. Jag har förstått mer senare. Det var fint att läsa minnesorden i tidningen som påminde om detta.
Det gjorde även talet från kommunfullmäktiges ordöfrande, att Helsingborgs stad hade halat flaggorna till halv stång och att det fanns en krans från statsministern bland alla de andra vackra blommorna i kyrkan. Inte långt från den sorgbukett som vi, några av "Smedhultsflickorna" lagt ihop till.
Jag tänkte att det var inte konstigt att hon blivit en förebild och mentor eller rådgivare för så många. Klok, engergisk och rättfram var hon. Inget var omöjligt. Den självklarhet som hon mötte världen med har förts vidare och betytt så mycket.
Jag har tänkt på det ibland, att visst finns det glastak och hinder för kvinnor, men att Ella förmedlade en genuin känsla av att man kan och man duger, att kvinnor och män är likar. Att få uppleva det och göra känslan till sin medan man ännu är tonåring tror jag har betytt mer än jag kanske fullt ut förstått.
Att vi sedan kunde fortsätta vänskapen i så många år har jag värdesatt mycket. Vår relation har utvecklats och våra möten många och minnesvärda. Oftast har jag träffat bara Ella och hennes djur, hemma i Smedhult. Men ibland en del ur familjen, som jag också lärde känna de tre somrarna 1984-86. Därför var det extra fint att bli välkomnad till en lunch med familjen och vännerna i lördags.
En del av dem har jag mött då och då, andra knappt alls. Att få möta treåringen som busade runt med oemotståndlig charm då, min första sommar, som en vuxen man med samma glitter i blicken - ja, det ger perspektiv även till mitt liv. Mina tankar går till de som förlorat en fantastisk mamma, mormor, farmor och förstås även hennes barnbarns barn och andra släktingar.
Jag kom till Smedhult för new forest ponnyerna, att få sommarjobba med hästar. Jag fick vänskap och klokskap för livet. Nu har vi tagit farväl, men hennes minne kommer leva genom så många länge, länge.
