Min tur att ge vidare
Några kanske minns min fina upplevelse i våras när ett däck på lastbilen exploderade och jag fick hjälp att byta av några okända snälla människor som stannade. Jag kallade inlägget "Ge vidare", https://stuterikry.blogg.se/2023/may/ge-vidare.html
Nu har det blivit min tur att få ge vidare till någon annan. Jag gillar tanken att sprida goda handlingar, och även om man inte kan återgälda till den man fick hjälpen av så kan vi tillsammans bidra till en bättre värld med små goda handlingar.
Fast jag tänkte inte på just det när telefonen ringde efter elva en vardagskväll. Jag skulle precis släcka lampan, för jag var sen i säng. Jag hade jobbat, vilket jag sällan gör på kvällen numera. Det hade varit en medlemsträff och jag hade tryckt bort ett samtal från en vän.
Jag skrev att jag jobbade, men kunde ringa senare. Jag fick till svar att det nog inte behövdes, utan de hade insett att de behövde ringa ut en veterinär för vård av kolik. Jag hade undrat lite hur det hade gått när jag körde hem, men tyckte det var för sent att ringa.
Men lite senare fick jag så veta hur det var. Hästen mådde inte alls särskilt bra, och koliken berodde på en kraftig diarre. Det behövdes dropp, men det hade visat sig svårt att sätta kanyl att ge droppet i. Så hade jag några tips till ung kollega?
Nja, det kändes svårt. Eller egentligen borde det inte vara så svårt. Kanyl i den stora venen i halsen sätter man som veterinär rätt ofta på hästar och kor. Men några tips när det strular?
Efter en kort tvekan sa jag: Jag kommer. Jag hoppade i kläderna igen och började köra den rätt korta vägen till stallet. Ringde och dubbelkollade att den första veterinären skulle stanna. Jag hade ju absolut inget mer än mig själv. Ingen kanyl, inget dropp.
Jag hann fundera en del på vägen dit. Både tankar som "hur svårt kan det vara" och tankar som att när sjutton satte jag kanyl senast. Många år sedan.... Men jag tröstade mig med att antingen skulle jag lösa problemet, eller så skulle den unga veterinären få lite tröst i att inte heller jag klarade det.
Hästen var snäll, trots att den fått utstå en del stick redan. Och jag satte kanylen! Puh!
Jag stannade tills droppet var kopplat, och sedan åkte jag hem igen och somnade bums. Det var väl lite därför jag åkte också - det hade varit svårt att somna och ligga och undra hur sjutton detta skulle sluta.
Jag kommer säkert inte göra sådana utryckningar många gånger, men den här gången var det nog rätt beslut. Det var fint att kunna göra skillnad.
Jag fick en blomma som tack av djurägaren lite senare (det skickade jag till mina hjälpare också), och det gick bra med hästen. Jag fick också en hälsning på mejl från veterinären, som summerade att i Sverige verkar veterinärerna hjälpa varandra (hon kom från ett annat land). Det kändes väldigt bra att jag hade kunnat bidra till den känslan. Att få ge vidare och sprida lite snällhet är bra inte bara för den som tar emot.
