Lång tid att läka
Här kommer fortsättningen på Camillas och Björkes berättelse om den långa vägen tillbaka efter den allvarliga sårskadan där sträcksenan skars av.
Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader. När den mest kritiska tiden var förbi fick Björke komma ut och stå uppställd i stallgången en liten stund varje dag. Efter en tid fick han stå precis i stalldörren. Där kunde han kika ut på de andra hästarna. Han fick hö där på golvet.
Nu fick kompisen, Herman komma ut i sin hage en stund och en annan kompis fick ställa upp några timmar mitt på dagen. Vi masserade och ryktade och pysslade om Björke på all vår lediga tid. Stalltjejjerna hjälpte till. Björke älskar att bli borstad och kliad och masserad. Vi tog sedan bort en vägg mellan Björkes box och boxen bredvid så att Björke skulle få plats att röra sig och minska möjligheten att rulla fast.
När vi skulle lägga om bandaget och stödskenorna, var hela familjen samlad för att hjälpa Björke att klara av att vara stilla. I början lade vi om det 1 gång om dagen. Efter ett par veckor ökade vi ut det till 3 gånger i veckan. Sedan 1 gång i veckan. Björke hade myror i brallan och kunde inte stå stilla. Det kliade nog något oerhört där inunder all bandagering. Vi var tvugna att sedera honom till slut. Han stod inte ens stilla då. Jag kämpade så att svetten rann varje gång.
När det gått 3 månader fick Björke börja promenera inne i stallgångarna. Vi gick och gick. Vi vände inne i de tomma boxarna. Björke passade på att smaka alla saltstenar, slicka rent alla krubbor och smaka på allas vatten.
Vi jobbade honom mycket under de här 2 månaderna när han börjat få komma ut i gången. Tränade sadling, att ha träns och bett i sin mun. Att bli klippt och flätad i sin pannlugg. Vi tränade med rep och linor och även med långa kedjor som vi lät följa hela hans kropp.
Björke är verkligen en stabil kille som fått en fantastisk grundplåt att stå på hos sin uppfödare Helena och av sin fina mamma. Och inte minst av den fine hingsten Hassle som han gick tillsammans med när vi var och kikade på honom innan köpet blev klart.
Nu fick han även börja gå ut lite. Att få beta av det daggvåta gröna vårgräset var underbart tyckte han. Hans mule och tänder rullade fram och nappade åt sig vartenda strå han hittade. Solen värmde hans gula kropp och jag kunde känna hur lycklig han blev av att äntligen få komma ut. Betestiden var bara 10 min i början men utökades långsamt.
Björkes ben hade lite svårt att inte bli fulla av bus när han kom ut. Men han blev starkare och stabilare för varje dag. När det gått ytterligare en månad gjorde vi korta promenader på ridbanan. Björke visade tydligt att det inte var detta han var ämnad till. Han ville bara äta gräs. Vi tränade på. Benet blev starkare för varje dag.
Dagar gick och vi kämpar på. Vi tog små korta promenader längs skogsvägen och förbi Björke och Hermans stora hage. Han åt av skogens gräs och tittade längtansfullt ut i sin hage. Då byggde vi en liten sjukhage utanför Björkes utebox där han nu tillbringade dagarna.
Nu kunde han välja om han ville vara ute eller inne. Hagen var nära de små shettisarna. Den gick liksom in lite i deras hage. Vi tränade dej mer och mer och du blev starkare. Vi var två när vi promenetade. Björke har alltid så bråttom. En gick precis framför i början av passen så dina ben hann med.
När det hade gått 6 månader tog vi bort 1 skena och det kortade ner bandagehöjden av benet mycket. Huden under va fin men varm och fuktig. Björke kliade sig en del då och såret gick upp lite och började blöda. Vi lade om igen till Björkes bestörtning men med bara 1 skena. Vi fortsatte promenera och det gick bra.
Hovvarna verkade jag själv under hela perioden. Jag vågade inte riskera någonting. Därefter plockade vi bort den andra skenan oxå. Lindade med paddar och stödbandage. Såret som nu bara är ett stort ärr, är slätt och fint. Han använder sin hov på rätt sätt och vill hemskt gärna springa med benen.
Han har alltid mycket bråttom ut ur stallet när han vet att vi ska gå ut. Nu är den värsta faran över och en ny sena finns där, om än lite mera spänd och oelastisk. Vi jobbar vidare sakta, sakta. Björke är det finaste som hänt mej och jag vill så oändligt mycket att han snart ska vara fri att galoppera över ängarna och över stock och sten. Den tiden kommer, det känner jag. Tack fina Helena för att du lät Björke bli min 
Tack Camilla för din berättelse och för att du gjort allt för läkningen och för att skapa stimulans och trivsel hela tiden! Vilken insats! Nu hoppas jag att du ska få uppleva Björke som i dina drömmar och att ni ska få många roliga år ihop. Helt klart är ni redan otroligt tighta och bästa vänner. Så lite längre fram hoppas vi på nytt inlägg om en frisk unghäst som utbildas. Vill du följa honom mer stadigt så finns Björke Kry på Instagram.
