En bonde utan kor
Jag var med i Groddens novelltävling (Lantmännen) i somras. Jag vann inte. Det gjorde däremot Sanna, som ni ju träffat på här i bloggen. Grattis!
”Jag är en bonde utan kor. Men med tre alpackor och tre hundar.”
Han hade precis fått tillbaka ett gilla på sitt inlägg på Facebook dejting när han skickade de första raderna till henne. Han skrev bara två meningar efter den korta inledningen ”Jag måste säga att jag gillar din utstrålning!
Det hade gått två och ett halvt år sedan hans fru gick bort i cancer. Han hade det bra, och trodde nog inte så mycket på att hitta kärleken via nätet, eller alls. På dejtingappar hade han bara varit inne och vänt. De kändes inte äkta. Att leva själv, med hundarna som troget sällskap, kändes ändå rätt bra.
Nu var det högsäsong på gården. Hösten bjöd på många utmaningar detta år. Nederbördsområdena avlöste varandra, och det gällde att ligga i de stunder som det gick att tröska. Det skulle inte bli mindre intensivt när det blev dags att ta upp potatis.
Vårbruket hade gått bra, men sedan blev det torrt. Skulle det bli lika besvärligt som 2018 undrade många då. Det kom regn, och sedan ville det visst inte sluta regna. Vädret hakade upp sig. Men nu äntligen var det skördetid och det hade ändå vuxit rätt bra. Om de bara fick tröskat och kunde ta upp potatisen så skulle det inte bli någon dålig skörd. Ett helt ok år och ett bra liv, tänkte han.
Han jobbade långa dagar, alla dagar i veckan. Åtminstone alla dagar med uppehåll. Och det fanns nog att göra andra dagar med. Bokföring, diverse fix i verkstaden och att sköta fastigheterna. Allt eftersom företaget hade vuxit genom att köpa till ny mark hade det också blivit fler hus. Mest bostäder som hyrdes ut.
De var ett bra team på gården. Var och en visste vad de skulle göra, och de kunde sitt jobb. Han drev företaget ihop med sin bror, och de tre anställda hade varit med länge. Alla trivdes ihop och tog ansvar. Men när han satt där timme efter timme i hytten och körde långa drag över de fina gärdena, flög tankarna i väg. Det var något som saknades.
Han tänkte tillbaka på ett samtal för en tid sedan. Han hade haft en ung kvinna till bordet vid en middag efter heldagsmöte inom ett förtroendeuppdrag. Dessa möten var också något som gav energi och nya tankar. Ofta kunde det dessutom bli intressanta och bra samtal till middagen de gånger det bjöds.
Den unga styrelseledamoten var nog bara ungefär hälften så gammal som han, men driven och klok, och han var glad att få prata lite mer med henne. Hon hade lyssnat på hans berättelse om hur han levde sitt liv. Han hade försökt förklara att det var bra som det var. Och att han nog var för gammal för att kunna hitta någon. Det skulle antagligen kosta mer energi än det kunde ge.
Men hon hade uppmanat honom att fortsätta söka. Hon trodde att det fanns någon för honom. Att livet hade mer att bjuda. Han hade inte kunnat släppa tanken på hennes ord. Hon hade varit så vänlig, och så tydlig. Om en ung kvinna sa så till honom så kanske hon ändå trodde på möjligheten.
Han påmindes igen om samtalet när han träffade en barndomskamrat som nyss blivit störtförälskad efter att ha sökt på nätet.
- Du ska leta tills det känns rätt. Vänta till då! hade han sagt.
Hur vet man det? tänkte han. Och var finns hon då? Dejtingapparna kändes inte äkta. Han lämnade innan han ens fyllt i profilen klart. Hur skulle man hitta henne? Utan att leta kunde det ju inte gå. Men hur?
Vännen hade pratat om Facebook dejting. Men var det ens möjligt? Fanns det något bra där? Men hans ord tillsammans med det tydliga budskapet under samtalet vid middagen lite tidigare inspirerade honom att lägga upp en profil.
Han valde bilder noga. De skulle visa lite av hans liv. En bild med grönskande fält i bakgrunden, en bild inomhus med finare kläder och en hund på golvet. Och en bild från segelflygplanet, hans hobby och andningshål. Han såg till att använda bilder där han såg glad ut.
Och nog fanns det många där, många som sökte. Det verkade finnas ett obegränsat antal att bläddra förbi, några att klicka gilla till och chatta med en tid. En lunch med någon, men nej, det kändes inte rätt. Han längtade hem efter bara någon timme. Det var nog bättre ändå att leva ensam. Missmodig åkte han hem efter ett sådant möte.
Det var skördetid och livet som bonde gav inte utrymme eller kraft till så mycket mer än långa dagar på gärdena. Den nya tröskan var bra och det var tur att de kunde köra så effektivt ett år som detta. Ständigt en koll på väderprognosen och arbeta hårt så fort det var torkväder. Det var ändå rätt skönt att ingen klagade när dagarna blev långa och skillnaden mellan vardag och helg suddades ut. Han hade det bra, trots allt.
På kvällarna, när det var dags att lägga sig, kom ensamheten över honom. Han satt i soffan och zappade mellan kanalerna på TV. Hundarna trängdes runt honom och alla ville bli klappade. Åtminstone de båda yngsta. Den äldre väntade på att det skulle bli mindre trångt och kom tyst smygande när de båda andra flyttat ner på mattan.
Han tog upp telefonen och bläddrade utan större hopp bland de som sökte kärleken på Facebook. Han undrade vad den unga kvinnan tänkt på när hon så tydligt uppmanat honom att inte ge upp. Så han behöll sin profil, trots tvekan, i alla fall lite till.
Plötsligt stannade han till vid en bild. Något i den fångade hans intresse. Den visade en kvinna med ett glatt leende. Hon satt mitt bland tre nyfikna föl som nosade henne i det rufsiga håret. Glädjen i bilden fångade hans uppmärksamhet. Han tryckte gilla när han läst hennes presentation.
Han fick samma sak tillbaka. Under tiden hade han läst lite till av det hon skrev. Det var inte så långt, men det kändes bra. Så han skrev några rader, där han ansträngde sig för att visa att han hade läst och var nyfiken på henne. ”Jag är en bonde utan kor. Men med tre alpackor och tre hundar.”
Skulle hon svara? Klockan började bli mycket, och kanske hade hon hunnit somna innan han skrev. Han väntade sig inget svar genast och kanske inte någonsin.
Hon hade duschat och satte sig i sängen med en kudde bakom ryggen. Det var väl dags att sova, men innan hon släckte bläddrade hon förstrött på Facebook. Dagens blogginlägg hade fått ett par gilla-markeringar, och när hon fortsatte in på dejtingsidan, som hon upptäckt för inte så länge sedan, fanns där tre som hade valt att gilla hennes sida.
De två första kände hon igen. Den ena hade hon själv klickat gilla till några dagar tidigare. Ingen av dem hade skrivit något, och hon var inte säker på att hon ville det. Han ville inte ha brevvänner, och det kanske inte heller hon ville. Eller vad betydde det? Den andre var betydligt äldre och hade en suddig bild, där han såg mest trött ut. Hon blev inte lockad, inte alls.
Men nu fanns en tredje gillamarkering, en ny. Hon såg en man med glad blick på flera bilder. En hund i bakgrunden på den ena, grönskande stora fält på en annan. Hon bläddrade mellan hans få bilder ett par gånger och sedan klickade hon på det lilla hjärtat.
Det hade gått knappt ett år sedan hennes man gick bort i cancer. Hans sista månader i livet hade nog både varit deras bästa och deras värsta år tillsammans. De hade sett till att ta vara på allt det som livet ännu hade att ge, och de hann göra flera resor tillsammans. Det var bra. Finnen minnen att spara på.
Men den sista tiden var tuff. När det var över var det nog allra mest lättnad. Hon hade ju vetat vad som skulle komma, bara inte exakt när. Sju månader hade de fått efter beskedet.
Då, när han blev sjuk, hade de nyss bestämt att gården skulle säljas till ett av barnen. Äldsta dottern skulle ta över deras lilla hästgård. Hon och hennes fästman såg fram emot att fortsätta där med hästar och lite skogsarbete på fritiden.
Trots att allt hade ändrats den där dagen då läkaren berättat om diagnosen och att inget fanns att göra, hade de på något sätt fortsatt att leva. Ta vara på de möjligheter som fanns i stunden. Leva varje dag så gott det gick. En dag i taget.
Och de hade fortsatt planera för generationsskifte. Det blev ju så att hon fick flytta själv. Hon visste det redan innan grunden till huset grävdes, eller faktiskt redan innan papperna skrevs på. Nog hade hon tvekat. Men vad fanns att välja på?
När huset var klart var det dags att sälja den lilla gården. Några hektar åker och beten, lite mer skog, som hon väl aldrig varit så intresserad av. Passionen var hästarna. Och faktiskt även kor. Men några nötkreatur hade hon aldrig ägt. Uppvuxen på en på den tiden medelstor mjölkgård med en mor med koskräck, men den hade hon aldrig delat. Det var faderns kärlek till djur och intresse för avel som hon fick med sig.
Kor mötte hon i arbetet, och hästarna var fritidsnöjet. Hon drev ett litet företag med hästuppfödning och hingsthållning. Nu skulle hon dra ner och bara ha en villa på en tomt. Visserligen på landet, faktiskt var huset placerat i en tidigare beteshage, och med häst kvar i samma stall som förut. Med den skillnaden att det var inte längre hennes.
Hon hade sett fram emot förändringen. Det skulle bli bra. Och hon skulle inte flytta långt, utan ha dotter och svärson som grannar. Jobbigt, men också skönt att ha detta projekt att fokusera på, när livets vågor kastade runt känslorna.
Maken hade dött i november och till midsommar var det dags att flytta. Hon hade ägnat hela semestern åt att komma i ordning i sitt nya hem. Det skulle bli så skönt att få landa där och förhoppningsvis känna sig hemma. Här ville hon trivas.
Men det var svårare än hon trott. Att packa ner allt och flytta väckte så många minnen. Det gjorde ont att kasta makens saker, och en del fick bli kvar. I alla fall ett tag.
Hon försökte glädja sig åt sin nya bostad. Så precis lagom för henne och så vackert läge. Solnedgångarna som färgade himlen i väster i starka färger var obeskrivligt vackra. Hon hade det bra. Men hon var inte glad.
Utom när hon red ut på sin häst. Alltid lika positiv, alltid pigg och samarbetsvillig. På hästryggen kunde hon vara i en bubbla av här och nu.
Hon gick långa promenader med hunden. Ibland i sina tankar, ibland med lurar i öronen och i långa samtal med vänner. Goda vänner att dela tankar i smått och stort var bra. Nog hade hon det bra. Men ändå…
Hon började kika på dejting-appar. Hur gjorde man? Vilken var bäst? Kunde det finnas någon för henne?
Hon fick svar redan då hon fyllt i bara en bråkdel av alla uppgifter som efterfrågades. Hon uppmanades att betala för att läsa meddelandet från Nicke 42. Nej, det kändes inte seriöst. Hon raderade allt och tog sig an ännu en flyttlåda.
På en annan sida ledde det i alla fall en liten bit. Hon hade stämt träff över en lunch med en man, och de hade hörts några gånger till. Men det blev inte mer. Sakta rann det ut i sanden. Det var nog lika bra, tänkte hon. Han hade varit sen till lunchen och hela relationen kändes lite så. Han var trevlig, men inte den hon sökte.
Någon månad senare upptäckte hon att Facebook hade en dejtingsida. Var den lika dålig som de andra? Eller sämre, men gratis? Nyfikenheten fick henne att lägga upp en profil. Men hur beskriver man sig själv? Vad är viktigt att säga?
Bra bilder ville hon ha. Och nya som gav en sann bild. Hon var inte intresserad av bluffsvar, och hon ville inte ha massor av trådar att hålla ordning på. Hon försökte beskriva sig själv för att hitta någon som kunde tycka om henne som hon var. Trots vana att skriva var det svårt att hitta orden, att veta vad som var viktigt. Bilderna fick bli ett stöd och förtydligande.
Hon redigerade dem inte, men hon valde noga. Först en bild i hagen bland årets tre föl. Glad, lite busig och i ett sammanhang där hon trivdes. Han behövde ju inte var hästägare, men han behövde nog stå ut med att hon var det.
Hon ville visa lite av sin vardag på landsbygden, och de miljöer som format henne. En bondunge som visserligen aldrig själv varit bonde annat än på fritiden, med hästuppfödning och några hektar åker och skog att sköta. Men som trivdes bättre där än någon annanstans. Till storstaden längtade hon inte.
Hon visste inte riktigt vad hon sökte, eller om det ens fanns någon att hitta som kunde passa. Hon hade det bra, och var inte beredd att pruta på att få vara den hon var och trivdes med att vara. Så hon skrev mer om vem hon var och vad som var viktigt i hennes liv än om hur han skulle vara. Hon trodde nog inte att han fanns. Så hur skulle man då kunna beskriva honom?
Några verkade ju ändå gilla profilen, tänkte hon, efter att ha fått ännu ett gilla. Facebooks algoritmer skrev entusiastiskt att de hade matchats. Hon förstod att det berodde på att båda tryckt gilla på varandra, och kanske var det inte just mer än så. Skulle hon skriva något?
Hon bläddrade runt på Facebook bara några minuter till, och hittade egentligen inget mer av intresse. Det var dags att sova. Just som hon hade stängt telefonen och släckt lampan plingade en avisering in. Nyfikenheten fick henne att tända igen och se vad det var.
Hon läste: ”Jag är en bonde utan kor. Men med tre alpackor och tre hundar.”
Det stod inte mer, utom en inledande mening om att hennes utstrålning var fin. Den var vänlig, men det var det andra som väckte hennes nyfikenhet.
Bara fjorton minuter efter hans hälsning fick han svar av henne. Lite längre än hans inledning, men inte så långt ändå. Hon återknöt med frågor om hundarna och ett konstaterande att hon inte visste mycket om alpackor. Några artighetsfrågor om det han nämnt, och hon berättade att även hon hade hund, en västgötaspets. Avslutningsvis skrev hon: ”Vad har du för inriktning på lantbruket?”
Sedan släckte hon lampan och somnade snart. En bonde utan kor, men med tre alpackor och tre hundar. Vad betydde det? Var han bonde, på riktigt alltså, eller hade han bara några alpackor i trädgården? Frågorna gled in i drömmarnas värld.
För henne var den sista frågan viktig. Som bondunge skiljde hon på riktiga bönder och ”de andra”. Gröna-vågare och andra lantisar som levde på en dröm, men som kanske inte så ofta hade en realistisk plan. Hon hade för länge sedan tröttnat på att läsa tidningen Land just för att det var för många av den sorten där. Fluffiga reportage utan de kritiska frågorna om hur ekonomin gick ihop.
Ändå tänkte hon att hon själv nog inte alls var en riktig bonde. Och särskilt inte nu med bara ett hus på landet. Trots att det var där hon hade sitt hjärta. Men vad betydde det då att han var en bonde utan kor? Och varför sa han mer om vad han inte var, än vad som försörjde honom? Eller var han pensionär medan hon var mitt uppe i yrkeslivet?
Hon hade inte behövt oroa sig. Han var en riktig bonde, och han hade inga planer att sluta med det på länge än. Han berättade om växtodling med potatis som viktigaste gröda och ett expansivt företag som vuxit steg för steg till att nu ha fem heltidsarbetande plus en del extra under högsäsong. Några djur hade de inte längre i företaget. Alpackorna var bara gräsklippare i den stora trädgården.
De skrev till varandra varje dag. Det var en intensiv tid i arbetet för båda. Vardagarna hade de ett späckat schema på varsitt håll. På helgerna arbetade han lika hårt som i veckan, och hon hade uppdrag som domare på hästutställningar. Högsäsong på flera områden. Olika men ändå lika.
På väg hem efter en dags hästbedömning kom hon förbi skylten som pekade mot hans gård. Hon övervägde att svänga in för att kanske få se honom. Efter flera veckors skrivande hade hon blivit mer och mer nyfiken.
Hade han varit en bonde med kor hade det varit lätt. Det var ladugårdsdags och hon hade kunnat köra fram till mjölkrummet, se om det fanns några stövlar för besökande och kliva in. I den miljön var hon trygg.
Men hur får man kontakt med en bonde utan kor? I en stor traktor långt ute på ett stort gärde med flera andra traktorer. Var är han ens?
Hon hade bromsat in, men ångrade sig. Hon fortsatte hemåt. De skulle ses, men inte idag, tänkte hon. Eller var hon bara feg? De fortsatte skriva till varandra varje dag.
Han hade haft liknande tankar, och föreslog att de skulle ses över en lunch på halva vägen. Hon hade bara några få dagar utan något planerat under de kommande veckorna. För honom var det ännu värre. Potatisupptagning alla dagar som det gick. Nu gällde det att sträva på denna motiga höst med lynnigt väder.
Men han kände att det var för viktigt för att vänta. Han kallade in extrapersonal den första söndagen i oktober. Potatisupptagarna måste gå för fullt, men han skulle inte vara där. Det var inte likt honom, inte alls.
När han kom tillbaka till arbetet på måndagen kunde han känna deras nyfikna blickar. Hur hade det gått? Alla undrade. Hade hans ”viktiga möte” varit bra. Ingen ställde frågan.
Och det behövdes inte. De såg hans leende. Han, som alltid varit vänlig, hade under lång tid inte riktigt haft energi. Visst var året tufft med vädrets utmaningar, men det var inte bara det.
Nu strålade han. Han log och han såg möjligheter.
Det var samma leende som hade mött henne när de fick syn på varandra på parkeringen. Lunchen hade blivit lyckad. Tiden hade flugit i väg, och det hade väl blivit dags att fara hemåt. Men han hade inte längtat hem, inte alls.
Han var ju en bonde utan kor, så han skulle inte hem och mjölka. Det var den soligaste och vackraste dagen på länge, men han visste att hemma flöt arbetet även utan honom. Så de bestämde sig för att ta en promenad innan de skulle åka åt varsitt håll.
Höstfärgerna sprakade i naturen och solen glittrade i vattenfallet som de stannade till vid. Oktoberdagen kunde inte vara vackrare. Brittsommaren hade till slut visat sig från sin bästa sida.
Där frågade han om han fick ta hennes hand, och hon lade sin hand i hans stora, varma bondehand. Där och då visste hon att han var en riktig bonde, precis av den sort som hon tyckte allra mest om.
”Han är en bonde utan kor”, tänkte hon. Hon undrade fortfarande lite varför han skrivit så, men nu visste hon att hade hittat den hon sökt. Hon hade tvivlat och han hade tvivlat. Trots att det hade känts så bra. Men när blickarna möttes och fann det där leendet så visste båda.
Han hade sökt en bondunge utan gård. Hon hade sökt en bonde utan kor.
