En slottshund i Västergötland
Jag har alltid tänkt på västgötaspetsen som en robust urhund som funnits länge och verkat som gårds-och vallhund.
När Ingemar och jag besökte Läckö slott utanför Lidköping för en dryg vecka sedan, upptäckte jag en uppstoppad västgötaspets där. Slottet har äldre anor, men visas upp som på 1600-talet och kan berätta mycket om den tiden.
Fascinerande berättelser om människorna som levde och dog där, och hur det kopplar till Sveriges historia.
Jag hittade ingen information alls om den lilla västgötaspetsen som låg hopkurad och sov nära sina människor, precis som de gärna gör ännu idag. Rastypisk och absolut inget att ta fel på att det var en riktigt västgötaspets.
Rasen lär ha funnits minst sedan vikingatiden, och räddades från utrotning på 1940-talet. Hur gammal hunden på slottet är lyckades jag inte få veta. Kanske någon annan vet mer?
Många andra djur kunde man också se där på Läckö. En getstaty mötte oss redan på gården, och sedan fanns det många hästar på tavlor. Ädla, stiliga skimlar som bara kungar i olika slag som skildrades.
En skalle i ett fönster lämnade fler frågor än svar. En tavla med en ko fanns det också, men den fick jag visst inte på bild.
Intressant guidning och ett vackert slott. Mycket att uppleva och tänka på, men allra mest i tankarna efteråt var nog ändå den lilla hunden, som uppenbart fann sig lika väl tillrätta på slottet som på bondgården.
Läckö var ju förresten också en stor gård. Medan medelkoantalet på Läckös storhetstid handlade om enstaka djur, så hade de en besättning med cirka 50 kor. Inte så stort idag - ungefär hälften mot medeltalet - men säkert imponerande då. Det hade varit roligt att se dem också.
