Stenrikt
Någon tyckte att det inte alls såg speciellt stenigt ut i markerna i Dimbo när jag visade bilder från potatissättning. Jag insåg att jag inte hade visat allt.
Det är fina stora gärden, och en hel del mindre, men nog finns det sten. Massor av sten. Man kan förstå Linné som trodde att de förökade sig.
Varje år kommer det upp mer. När Gästgivaregårdens lantbruk kör kultivatorn river den upp stora stenar. Knepigt att hitta en kultivator som passar. De har fått låna en ny modell att testa från Väderstad, och kör den omväxlande med egen.
Med stengrep samlar de ihop stora stenar, och sedan kupar de upp jorden, tre breda rader i taget (två potatisrader i varje blir det).
Stensträngläggaren lägger ner de små stenarna i botten, och samlar ihop de större som läggs av vid änden och hämtas.
Sedan är det dags för potatissättaren, och när den har tryckt till raderna är det fina kupade rader. Stenarna syns inte, om man inte tittar noga, för visst finns det ännu sten här och var. Men de flesta är dolda längre ner, i botten mellan raderna.
De stora stenarna lastas på flak, och så används de för att bygga ny väg till en åker.
Om man kan åka direkt från ena åkern till nästa och slipper vika ihop maskinerna för landsvägskörning är mycket vunnet. Så parallellt med potatissättning bygger Ingemar väg till en åker som ligger med lite skog mellan den och nästa gärde.
Då blir de av med stenen direkt, på ett sätt som gör nytta.
Alla stenmurar och stenhögar runt om vittnar om tidigare generationers arbete för att skapa bra förutsättningar för odling. Det är mycket slit för att skapa mat till oss alla.
Värt att tänka på nästa gång du hamnar bakom en irriterande långsam traktor på vägen. De bidrar till att vi får bra mat på bordet, och är viktiga varje dag. Och de kör antagligen mycket hellre på sin åker än på vägen, men kan behöva flytta sakerna för att jobba vidare på nästa plats.
