stuterikry.blogg.se

När jag kom ut på gårdsplan såg jag direkt på hästarnas kroppspråk att det var fara å färde. 

 

Alla tre stod uppsträckta med högburet huvud och spanade åt samma håll.

 

Jag tittade också ditåt. Kunde det vara en älg på väg över berget, eller kanske ett vildsvin eller en räv? Alla är djur som vi ser spåren av och då och då också de själva.

 

Inget hörde och ingen kom, så jag gick mot det håll som blickarna riktades.

 

Och där var det; monstret! En hästätande papperskasse, som förmodligen blåst fram genom hagen. Tumlat runt och prasslat lite.

 

Jag gick in i hagen för att ta den. Aska visade att hon har tillit och kom med raska steg redan innan jag tagit kassen. Om jag säger att det inte är farligt så tror Aska mig, oftast.

 

Inte långt efter kom ettåringarna. De kikade imponerade på mig när jag tog kassen och gick ut ur hagen med den. Jag skakade lite på den för att se hur de skulle reagera.

 

Men de var lugna redan. Monstret var infångat, och även om det prasslade och rörde sig så litade de på att jag skulle kunna hantera det. Bra det!