stuterikry.blogg.se

 

Om vi börjar med den sista frågan, så är det nog uppenbart att i det vilda med rovdjur som ett hot, så hade han inte levt länge. Inte ens med en skyddande flock. Han hade inte kunnat följa med i tillräckligt tempo vid ett anfall. Antagligen hade han gått under redan långt innan den tidpunkt som vi avlivade honom vid. Hemskt, men också skonsamt, tänker jag.

 

Att ha en fraktur är en i de flesta fall hopplös situation för ett vilt djur. De klarar inte farorna, och de kan inte få hjälp med varken föda eller vård.

 

Våra tamdjur har helt andra möjligheter. Ändå är det inte alls alltid vi kan bota dem, även om vi vill. Ibland är det en dålig idé av djurskyddsskäl, men ibland går det bara inte, oavsett hur länge vi kan tänka oss att behandla och vad vi vill göra.

 

Extra svårt blir det på stora, tunga djur. Det beror på flera saker. Dels har de stor vikt, även som föl, som gör att det är svårt att stabilisera en fraktur. En fraktur måste hållas stilla, stabil, om kroppen ska kunna läka den. Det är därför man gipsar eller opererar frakturer. Man vill se till att de olika delarna ligger stilla och i rätt läge. På tunga djur är det svårt att klara. Materialet håller inte, eller ger skav. Även om materialen utvecklas så brister mycket av djurets tyngd. Eler så brister skelettet där man fäst skruvar och plattor för att fixera.

 

Dels har hästar ett behov av att röra sig, inte minst för att magen ska må bra. De gör det extra komplicerat. De vill vara i rörelse och de behöver följa sin flock för att ha det bra. I viss mån kan man göra avkall på detta, om det behövs under en tid. Men problemet att få fixering och tillräcklig avlastning kvarstår. Ibland fungerar en hängmatta. Men det är inte okomplicerat, och det löser inte allt.

 

Man pratar också om öppna frakturer. Det betyder att huden är skadad vid frakturen, och det i sin tur innebär att det finns en öppning in till känslig vävnad, dit bakterier kan ha tagit sig. Det är förstås betydligt mer allvarligt i ett sådant läge.

 

Yngre djur har generellt bättre förutsättningar att läka än äldre. Samtidigt så växer de fortfarande, vilket i vissa fall kan skapa problem. Benen måste läka och fortsätta växa i takt med motsvarande ben på andra sidan, eller ibland med sitt parallella ben (det finns t.ex. två ben bredvid varandra i underarmen).

 

Sedan är det så att olika frakturer (på olika platser i kroppen) har olika förutsättningar. Om t.ex skenbenet är helt brutet kan fixering vara svårt på grund av tyngd. På hästar blir då följden att den måste avlivas. En fraktur i hovbenet kan ibland vara enklare att klara. Om den inte går in i hovleden ökar chanserna ännu mer.

 

Just att frakturer går in i leder betyder en ökad risk för att det inte ska gå. En ledyta behöver läka slät och jämn och utan pålagringar, som hindrar och gör ont. Här är kronleden ett exempel på ett känsligt ställe, som lätt utvecklar ringkota. Ringkota är benämningen för pålagringar runt kronleden, även om det kan låta ologiskt. Hästen blir ofta kroniskt halt som följd.

 

Och de allra flesta hältor innebär inte bara en rörelsestörning, utan är också ett tecken på smärta. Jag har alldeles för ofta hört om olika djur att "den är halt, men har inte ont". Oftast har den som säger så helt fel. Det har jag skrivit om tidigare, flera gånger:
https://stuterikry.blogg.se/2019/august/inte-ont.html

 

I Ygnes fall var benet inte helt av, så han kunde belasta (är det helt tvärs av så viker sig ju benet). Däremot var ett hörn av kronbenet helt av, och sprickan gick upp mot kronleden. Det kan låta som en mindre sak, men här har vi alltså ett känsligt ställe, vid en känslig led, och en skada som expertisen visste hade mycket dålig prognos. Så rekommendationerna var tydliga, om än väldigt tråkiga.

 

Som djurägare måste man vara mentalt beredd på att sådant kan hända. Inget blir bättre av att låta djuret lida och försöka springa ifrån sitt ansvar. Att greppa efter halmstrån som inte finns är inte snällt.

 

För hästar är frakturer i många fall detsamma som slutet. Både i det vilda och med vår hjälp. Vi kan idag hjälpa en del av dem, och jag har själv haft en häst med en spricka i skankbenet, som blev helt återställd (en mycket lindrigare skada med bra prognos och det gick ju också bra).

 

Utvecklingen går framåt, och kanske kan vi hjälpa fler och fler med tiden. Men även när det finns behandlingsmöjligheter är det vår skyldighet att alltid fråga oss hur det blir för hästen. Om det är värt priset, och då tänker jag inte på pengarna, utan på hästens insats under behandling och konvalescens. Vad svaret blir beror som sagt på många saker. Men vi får inte glömma att ställa oss frågan.