stuterikry.blogg.se

Igår natt fölade Finja. Det var en alldeles vanlig och normal fölning, men är ju ändå så speciellt och ett litet underverk, varje gång. Bara att se relationen mellan sto och föl, och mellan stoet och hennes flock är fascinerande. Och den tillit hon visade mig igår natt gör mig ännu varm i hjärtat.

 

Jag såg redan på fredagsmorgonen att det började närma sig. Hon hade haft ett stort juver och ganska slappa bäckenband i över en vecka, men nu började spenarna fyllas ut också. På morgonen var mjölken ännu genomskinlig och svagt gul, och när jag kollade till henne på lunchen gick hon och betade.

 

På kvällen var spenarna helt utfyllda och korset skvalpigt slappt. Och nu var mjölken vit! Jag hade varit kall till då och sovit alla nätter, men nu var det dags att börja titta till henne intensivt. Jag lät henne gå kvar i hagen i sin flock, precis som jag brukar. Jag har skrivit lite om dessa val förra året:

 

När jag hade duschat tog jag en sväng till upp till hagen. Hon gick och betade nära de andra, men det droppade sakta vit mjölk från spenarna. Ingen tvekan om att det var dags den natten eller kanske nästa dag. Så jag ställde klockan, men kunde inte somna. Det blev en tur till lite innan klockan skulle ringa - jag var ju ändå vaken.

 

Nästa gång sov jag gott när klockan väckte mig. Det var mörkt, men halvmånen var uppe ännu, alldeles orange och på väg ner. Ugglorna hoade och rådjuren skällde medan jag gick upp på berget. Första turen på pingsaftonen, som ännu var ganska ny.

 

Alla stona stod nästan i en ring, utom Brimi som låg och sov, också hon nära de andra. Vid Finja låg något, och jag förstod direkt att hon hade fölat. Jag gick dit och såg att fölet var alldeles nyfött. Kunde inte resa sig än, men lyfta huvudet. Jag klappade Finja, fick lov att ta en titt och såg att allt var bra så långt. Jag lyfte på svansen och det var för mörkt för att se, men jag kunde känna att det var ett hingstföl.

 

Jag gick undan igen och stannade vid kanten. Jag ville ha koll, men jag ville inte störa. Finja hade helt godtagit att jag kom och tittade, men nu kom andra nyfikna. Brimi vaknade och kom fram och Mercedes var också närgånget nyfiken. Aska och Desolett var kloka, erfarna som mammor själva, och höll respektfullt avstånd. Jag tror de höll vakt. 

 

Men de andra båda ville kolla fölet. Finja snurrade och visade tydligt att de skulle hålla sig undan. Hon kunde inte ta med sitt föl, som ännu inte kunde stå, men hon vaktade honom där han var. De vek undan och kom igen. Ännu mer intresserade blev de när han började göra försök att resa sig.

 

Jag tänkte att detta blir inte bra. Svårt för Finja att få ro att ge honom den så viktiga råmjölken i denna dans. Så jag gick och hämtade grimman som hängde vid grinden en bit bort. Mercedes lät sig snällt fångas, och med viss motvilja följde hon med mig hem till stallet, In med henne i en box och lite hö, och så tog jag med en ny grimma till Brimi.

 

Då var jag glad att vi tränat att ledas ensam. Hon lät sig fångas utan minsta problem, trots att tankarna var på annat håll. Sedan ville hon inte gå med mig, men lät sig övertalas. När vi kommit till grinden gick resten lätt. Snart stod även hon i en box, och var rätt missnöjd.

 

Jag återvände till hagen. Månen hade hunnit gå ner, och det rosa och orange på himlen hade flyttat från väster över mot östsidan. Gryningen närmade sig, och fölet var uppe på benen, ungefär en timme gammal. Aska och Desolett höll vakt och höll avstånd. Fölet letade spenen.

 

Jag hade tagit med ett sittunderlag, trots att natten var ljummen, och jag satte mig vid kanten av fältet och tittade på dem. Det var ännu alldeles för mörkt att ta några bilder. Jag provade med mobilen, och det gick att livesända, men inte såg man mycket mer än silhuetter på filmen. När jag hade slutat filma kom Aska och ställde sig bakom mig och petade försiktigt i mitt hår med nosen. Vi tittade på underverket en stund och sedan gick hon iväg några meter och betade.

 

Finja kom då fram till mig och liksom presenterade sitt föl. Jag gav henne en morot som jag hade i fickan och förstod hur stort förtroende detta visade på. Nu kunde han gå själv, och ingen häst fick nosa på honom, men hon lät mig hälsa och säga att han var fin.

 

Sedan placerade hon sig så att han skulle hitta juvret lätt och dia, och kikade lite på mig när han fumlade runt. Jag tror hon mindes hur vi hjälpt Ina för ett par år sedan. Ina var pigg, men förstod inte hitta mjölken, så efter flera timmar lyckades Ella och jag hjälpe henne till slut och allt gick bra. Nu hade vi ett föl som bara var drygt en timme, men jag tolkade vad hon sa och gick till hennes andra sida och drog ut lite mjölk, som jag gned in på spenarna, så att de skulle smaka gott. Sedan gick jag en bit bort igen. Och snart hörde jag hur han svalde.

 

Nästa gång jag återvände efter ett par timmars sömn hade jag med mig en hink med vatten och Finja drack lite. Hon fick mera morot, och nu kunde jag ta bilder. Jag kunde också se att efterbörden, som kommit direkt efter fölningen, såg hel och bra ut, och att fölet hade lagt en stor hög med tarmbeck - som det ska vara alltså.

 

Jag har mer än en gång tänkt att jag kanske ska sälja Finja. Jag har tänkt att vi har hästar nog, och rida henne hinner jag inte. Jag rider dessutom mycket hellre Aska, men frågan är om inte Ella väljer Finja. Ibland har jag tänkt att jag inte förstår mig på henne helt och fullt. Och kanske inte. Men den här nattens händelser visade att hon minns och vet att jag vill hjälpa henne. Jag har hjälpt henne få Ina att dricka råmjölk och att rädda livet på sjuka Brimi. Jag hoppas att jag inte ska behöva rädda den här lilla krabaten också - han får gärna vara frisk och stark. Men jag tar med mig hennes kloka blick och förtroende som ett stort minne att bevara.

 

Och efter frukost fick de inspärrade komma upp i hagen igen. Desolett och Aska skyddade Finja och fölet, och det hela var rätt lugnt, för han visste redan vem som var mamma, De hade redan etablerat sin alldeles speciella och så viktiga relation.