stuterikry.blogg.se

Jag hade tänkt skriva ett aprilskämt som gick ut på att de i Norge hade bestämt sig för att förbjuda rödblackar hos fjordhäst, för att slippa de vita tecknen, och för att det är den bruna grundfärgen som är ursprunglig. Rimfakse, som gav upphov till Rimfakse-fejden eller Rimfakse-striden var en fuxfärgad dölehingst. stuterikry.blogg.se - Rimfakse-striden

Men ju mer jag skrev och klurade, ju mer fastnade skämtet i halsen. Så det fick bli en påskkärring på väg till Blåkulla för att hitta sitt dressyrresultat igår. Och så kommer tankarna om färg och tecken idag, på en "neutral" dag.

Vad är viktigast – genetisk variation eller att slippa vita tecken? Jag tycker frågan är viktig att tänka till om, och kanske fundera på om rätt val har gjorts. Hos fjordhäst har vita tecken ansetts mindre rastypiskt under i vart fall de senaste hundra åren. Den så kallade Rimfaksestriden bidrog troligen starkt till att ”rätt” färg och avsaknad av tecken togs som bevis för rasrenhet.

Under många år var det godkänt med små vita tecken. En liten stjärn var inget hinder ens för att bli godkänd hingst. Det är inte så länge sedan, och jag kan lätt räkna upp flera avelshingstar som hade stjärn.

Sedan ändrades reglerna, och det blev stopp för att godkänna hingstar om de hade några vita tecken. Norge gick före, som moderland, och vi fick följa efter i Sverige. Inga hingstar med vita tecken kunde längre godkännas, och ston med vita tecken kunde inte längre få diplom. Ston med vita tecken får dock stambokföras och det är alltså helt ok att ha dem i avel. Men visst är folk avvaktande och mer tveksamma till att avla på hästar som har vitt, eller som ger mycket vitt.

”Risken” för vita tecken är delvis kopplat till färg. Precis som man oftare ser stora vita tecken på fuxar jämfört med bruna så är det vanligare med vita tecken på rödblackar (som ju är fuxar med blackanlag).

Nu har man börjat se följderna av detta i Norge. Det är helt enkelt svårt att få fram rödblacka hingstar till avel, och det blir färre hästar med rödblackt anlag. Du kan läsa mer om deras tankar här:

– Å bevare fargane er ein viktig del av fjordhestavlen | Fjordhestportalen

Detta kan man läsa hos Norges fjordhestlag:
I årgangar med høge bedekningstal, slik ein kunne sjå på fjordhesten for mange år sidan, var det ikkje eit stort problem at det var prosentvis få av dei andre fargane samanlikna med den brunblakke. Med mange bedekningar vart det likevel fødd ein del individ med dei mindre vanlege fargane. Dei siste åra har fjordhesten hatt veldig låge bedekningstal, noko som mellom anna fører til at det vert fødd veldig få føl med andre fargar enn brunblakk.

Spesielt er det ein kritisk situasjon for dei raud- og gulblakke. I dei siste fem årgangane med fjordhest finn ein berre 19 hestar som er registrert med desse fargane, og ein må også ta høgde for at nokre av desse kan vere registrert med feil farge. «Mange av dei raudblakke avlsdyra og dei som kan gje raudblakke avkom er i slekt, noko som gjer det vanskeleg å finne gode avlskombinasjonar som kan resultere i raudblakke føl» seier Haugaard.

Nedärvningen av vita tecken är alltså delvis kopplad till färg. Och givetvis finns det en genetisk styrning av förekomst av vita tecken. Det är en egenskap som inte beror på miljö, utan i stort sett bara arv. Samtidigt är det en skvätt av slump med. Även enäggstvillingar eller andra kloner får inte identiska tecken, bara ungefär. Så man kan ha "tur" eller "otur" och slippa en liten stjärn eller få en stjärn.

Jag tycker det är fint utan tecken, och jag håller med om att det inte är rastypiskt med bläs. Höga vita tecken på benen har jag sett vad de kan ställa till med, inte minst i form av benägenhet att få mugg.

Men ändå; i en liten ras med begränsad genetisk variation så tänker jag att det finns viktigare frågor att fokusera på än vita tecken. Kanske finns det till och med skäl att bredda urvalet för att begränsa inavel, vara rädd om sundheten och alla andra goda egenskaper i rasen? Har vi råd att välja bort friska, trevliga och användbara individer för några kvadratcentimeter ofärgad hud?

Är det kanske dags att förpassa Rimfakse till att vara en parentes? Och att minnas att långt innan Rimfakse så fanns det fjordhästar med en massa olika fäger, och säkert också tecken. När den första stamboken skrev så var stamtavlorna ofta i det närmaste obefintliga på många individer. Varför då gå så hårt och ensidigt fram. Jag tänker att det är så mycket större och viktigare saker som avgör att en häst är en rastypisk och värdig representant för fjordhästarna än om det döljer sig en liten stjärn under den tjocka luggen. Vad tycker du?