Det här med raser
När Jenny Hagenblad gästbloggade för ett tag sedan lovade hon återkomma med ett inlägg till om raser, och nu är det dags. Förra gången skrev hon så här: https://stuterikry.blogg.se/2021/november/vad-ar-en-ras.html
Idag ger hon mig perspektiv samtidigt som jag ler igenkännande till vissa saker. När jag läste om "jizz" så associerade jag till hur det norska ordet "preg" en gång gav mig samma förståelse. Då, för länge sedan, fick jag en känsla för vad fjordhästens rastyp betyder. En upplevelse som jag tagit med när jag lärt och sökt förståelse för hur andra raser är och ska vara. Här kommer Jennys berättelse:
Redan som ung och hästintresserad blev jag varse att det här med raser. Hästens ras var uppenbarligen viktig! Hästtidningarna hade med jämna mellanrum raspresentationer och varje hästfaktabok med självaktning hade en sektion om raser, gärna med tjusig bilder som illustrerade rasen (mer eller mindre väl, kan jag konstatera med ökad kunskapsnivå). På ridskolan hörde det till den allmänbildningen att veta att Wilm var en New Forest, Foggy en connemara och Zindiber ett svenskt halvblod. Men att lära sig att på egen hand identifiera ras var desto knepigare. Jag hade ingen medfödd blick för sådant.
Vissa raser gick lätt även som otränad som bara uppmärksammade ytliga detaljer. En riktigt liten ponny med mycket man och svans - shettis! En lite större (men ändå ponny) och mycket man och svans - islänning! Gul med ståndman och ål - fjording!
Steg för steg började jag identifiera egenskaper att hänga upp fler och fler raser på. Konkav nosrygg och nätt och smal - arab. "Arbetshäst" kunde vara nordsvensk eller ardenner och analyserade man storlek och grovhet lite närmare så blev det ardenner när den var riktigt stor och tung och nordsvensk när den var lite nättare och mindre.
Efter lite mer exponering för ponnyraser på utställningar där jag fick chansen att studera rastypiska individer samtidigt som jag faktiskt visste vad det var fick jag lite mer blick för ytterligare detaljer att identifiera fler raser från. Welsh och russ - ungefär samma storleksklass, men welsharna var ädlare och russen mer robusta. Welsharna var för övrigt knepiga med alla sina kategorier, men Welsh Mountain var minst och Welsh Cob störst. Welshponny av cobtyp var tillräckligt sällsynt för att man oftast skulle komma undan med bara Welsh-ponny för "mittenstorleken" bland welsharna.
Exmoorponnyn fick man nästan aldrig chansen att se, men den var lätt med sin mjölade mule. Dartmoor var knepigare, men om det varken verkade vara Welsh eller russ i den storlekskategorin kunde man alltid dra till med Dartmoor. Haflinger - lite större och grövre och fux med ljus man.
Bland de stora var nästan allt svenska halvblod. Hästar med lång och mycken hårväxt och en rejäl nacke föstes in i kategorin "PRE" och travarna var turligt nog frysmärkta på halsen så man kunde känna igen dem på det.
Säkert har många läsare stönat högt när de sett sin favoritras beskrivas så banalt och generaliserat ovan, men det är numera inte bara de enkla tumreglerna som identifierar rasen. Inom fågelskådarvärlden pratar man om "jizz", det där allmänintrycket som gör att man bara vet och där de avgörande detaljerna är så svåra att beskriva.
Genom åren har blicken och känslan för rasernas "jizz" tränats upp, men bra kommer jag nog aldrig att bli. Den medfödda talangen för att se exteriör saknas. Blev jag visad en brun connemara eller en New Forest-skimmel och rastypen inte är på pricken skulle jag nog fortfarande säga fel. Men med insikten att det inte alltid blir rätt är det ändå trevligt att cykla förbi en hage och känna att det där, det är i alla fall ett russ, det där är en Nordsvensk och det där, det är en riktigt typisk connemara.
