En natts fölvak
Tidigt i gryningen igår morse fölade Finja. Jag har sett hur hon har ändrats i kroppen och förberett sig under den senaste tiden. Juvret har fyllt på och bäckenbanden har börjat att slappas. Men trots att hon har passerat både 330 dagar och elva månader sedan senaste (enda) betäckningen så har jag sovit lugnt.
Ända fram till natten mellan torsdag och fredag alltså. För då kände jag att det inte gick att säga tillräckligt säkert att det skulle dröja längre. Bäckenbanden var slappa, och det fanns minimala vaxproppar, bara som en pytteklump i mynningen på spenen. Jag hade inte dragit ur mjölk innan, men nu ville jag kolla. Den var inte helt vit, men halvgenomskinlig och vitaktig. Det började vara nära!
Mer om tecken på fölning kan du läsa här:
Jag vill ha koll för att kunna hjälpa när det behövs. Men jag vill också orka på ett rimligt sätt. Så jag försöker avväga behov av övervakning och möjlighet att få sova. Det är lättare med ston man känner väl och som har fölat förut.
Jag tittade till Finja innan jag kröp i säng. Hon betade lugnt och det var egentligen ingen skillnad mot någon timme tidigare. Så jag satte klockan på strax före midnatt och återvände då. Det var milt och lugnt denna vackra majnatt, och luften var full av vårens dofter. Jag hörde några fåglar, men annars var det stilla. Finja betade med de andra, och Aska såg förvånad ut när jag kom vid denna tid. Jag klappade om alla och återvände till sängen. Bestämde mig för att det nog gick att få sova ett par timmar.
Sova gick väl så där. Men nästa gång klockan ringde så sov jag. Det var ungefär lika mörkt som förra rundan. Jag hörde rådjur skälla. Aska och Brimi låg och sov. Brusali betade en bit ifrån dem, men Finja syntes inte till. Jag fick tända pannlampan för att hitta henne bland träden. Hon hälsade vänligt på, men lufsade sedan iväg, bort från de andra.
Jag försökte följa på avstånd, men tappade bort henne. Insåg efter en stund att hon gjort en stor volt tillbaka och stod i närheten av den plats där Ygne föddes förra året. Jag tänkte att nu börjar det vara riktigt nära. När jag hade hälsat på henne nyss var spenarna till slut helt utfyllda. Jag lade också märke till att hon hade ändrat form - magen var smalare redan. Jag tänkte att fölet nu låg i läge för att födas och hade vänt upp sig med ryggen mot hennes.
Jag gick bort til de andra. Funderade lite på om jag skulle sätta mig vid kanten och vänta. Natten var ljum och lugn. Men jag valde att lyssna på hennes signal då hon gått. Hon ville vara i fred. Jag ville ha koll, men gjorde som så ofta annars och gick hem en kort stund.
Och precis som så ofta förut så fölade hon antagligen kort efter att jag gått. Det var ju det hon ville. Fast vi har en bra relation och förtroende.
När jag kom åter hade hon fölat. Flocken fanns nära, men med respekt. Jag fick titta och såg att det var en hingst. Jag klappade om Finja och studerade dem på lite håll.
Fölet började söka juvret. Han smackade och letade. Finja stod fint och humrade till honom, puffade lite och drog verkligen upp magen (kolla på bilden ovan!). Hon gjorde allt för att han skulle hitta. Det gick sådär, men han sökte bra. Jag drog ur lite mjölk och smetade in spenarna, så att de skulle locka till mera sugande just där.
Efterbörden hade gått innan jag kom. Jag lade den åt sidan för att fölet skulle slippa halka omkring i den. Han letade spene bra och allt var lugnt.
Så jag gick hem och åt en tidig frukost. Det gick ju ändå inte sova nu. Jag skulle snart återvända för att kolla hur det gick med diandet.
När jag kom tillbaka dröjde det inte länge innan jag både såg och hörde hur han diade. Härligt! En fin och långbent unge som passade på att ta några små skutt sedan. Finja tränade honom i att följa fint och var så mån om honom. Han bajsade långa korvar - bra, då fungerade det också!
Jag gav Finja några morötter som jag tagit med till henne. Mitt tack för att hon låter mig hälsa på fölet och förstås för ett bra jobb. Hon drack en halv hink vatten också. Jag brukar ta med det för jag tänker att de är törstiga efter fölning och en bit att gå till vattnet.
Jag stannade en stund i den vackra morgonen. Ett underverk varje gång, en lycka att få uppleva det. Många gånger redan, men lika stort varje gång. Här är berättelsen om ett annat vak, när Aska föddes: https://stuterikry.blogg.se/2015/may/folvak.html
Det är stort, varje gång!