stuterikry.blogg.se

 

I tisdags kom vi äntligen till onkologen. De hade förvarnat om ett långt besök, först med läkare och sedan med sjuksköterska. Och det blev det, över en och en halv timme.

 

De sa också för att det skulle bli mycket fakta och många siffror. Det stämde, och det var bra. Nödvändigt för att förstå och göra val, även om ingen vet vad genomsnitt och sannolikheter landar i för en enskild individ.

 

Så det var tydligt, och det var plågsamt. Men mycket bättre så. Värst var nog det fint inlindade, men ändå obehagligt tydliga svaret när jag sa att det var tufft med all denna väntan. Väntan på nya tider, som alltid dröjde någon vecka mer än de sagt/hoppats. Sammanlagt en lång och tärande väntan, med perspektivet att ha en mycket aggressiv sjukdom som bukspottkörtelcancer är. https://stuterikry.blogg.se/2022/april/tarande-vantan.html

 

Man är helt enkelt inte prioriterad om det inte finns hopp att bota. Han uttryckte det som att skiljelinjen går mellan om det finns hopp om bot eller inte. Brutalt ärligt, men hellre att de säger det ändå. Det här går inte bota. Kanske går det bromsa, kanske inte.

 

Hoppet om återstående liv är bara genomsnitt. Ingen vet hur länge. På urologen fick vi, trots en av de tuffaste varianterna av prostatacancer, i vintras veta att det var troligt med minst fem år, och kanske också tio eller mer om behandlingen fungerade bra.

 

Då var det också en hel del prat om två centimeter, alltså två centimeter kortare snopp som en följd av operation. I perspektivet att välja livet eller en allvarlig cancer verkligen inget svårt val. Även att behöva blöja i flera månader är OK då.

 

Det har nyss varit uppföljning hos urologen för Peppe, och PSA var under detekterbar nivå och allt verkade bra. Kirurgen där hade opererat radikalt, och verkar ha lyckats utmärkt bra. Om vi inte hade fått den andra cancerdiagnosen att jobba med, så hade det varit läge att fira lite.

 

Men nu var det istället dags att planera för bromsande vård för en spridd cancer. Utan behandling kunde man i snitt räkna med tre månaders överlevnad, fick vi veta. Om man satte in cellgifter kunde man för varje extra sort få ungefär tre månader per variant som ingick. Som mest tre, men då också tuffast biverkningar. Listan över biverkningar var lång, och en del av dem riktigt tuffa. Att kanske tappa håret var nog det lindrigaste.

 

Och dessutom är pancreascancer en cancer där behandlingen inte är så specifik. Ibland fungerar det bra att bromsa och även få tumörerna att krympa. Ibland gör det inte det. Man vet inte i förväg. Ibland blir biverkningarna så tuffa att det inte är värt det. Det får man också se efterhand. Dock har de gjort ett gentest som visar att Peppe kan hantera ett av dessa läkemedel, vilket inte alla kan, så han har i alla fall alla möjligheter som finns.

 

Bara de som har bra allmänna värden och hygglig kondition erbjuds alla tre. Peppe fick det erbjudandet, och valde att ta det. Utvärdering av hur han mår och hur tumörerna svarar kommer ske löpande och minst varannan månad.

 

Nu ska han få en venport inopererad i nästa vecka, och sedan kan de börja med cellgifterna. En gång var fjortonde dag ska han in, och det är en lång rad mediciner före, under och efter dessutom. Ruggigt dyra tabletter mot illamående (tur vi bor i Sverige!), cortison och annat. När vi väl kom till onkologen så känns det som att allt rullar på mycket bättre med tider och annat än på kirurgen (urologen var också bra).

 

Det kommer bli nya siffror med nya prover för tumörmarkörer och förstås även röntgen för att se tumörerna. Siffror som tillsammans med upplevelsen kommer styra fortsatta val. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att Peppe får vara i bästa delen av normalfödelningskurvan. Mer kan vi inte göra.