stuterikry.blogg.se

I vår svenska sjukvård arbetar en massa fantastiska människor. De har kompetens, otroligt bra möjligheter att ställa diagnos och behandla, och de är fina och trevliga. Men jag undrar om det system som de arbetar i är effektivt.

 

Mer än en har sagt att för att klara att vara sjuk måste man vara frisk eller ha någon som står bredvid och hjälper. Jag är beredd att hålla med. Man får ligga på, höra av sig och se till att utlovade tider blir bokade och genomförda.

 

Nu har det gått mer än fem veckor sedan vi fick besked om Peppes cancer i bukspottkörteln (https://stuterikry.blogg.se/2022/march/kan-man-svara-det-ar-bra.html ). Då sa de att han skulle få komma in för biopsi i den kommande veckan. Det visade sig bli nästan två efter beskedet, och hade han inte ringt och frågat så tror jag att det hade dröjt en vecka till.

Då kunde ingen säga hur länge provsvaret skulle dröja, utom att de sa att så länge som sju veckor (som svaret för prostatabiopsin dröjde) skulle det inte ta. Efter ungefär 10-11 dagar ringde han igen och fick veta att svaret hade kommit precis. Innan han fick komma in skulle läkarna ha konferens om det, så han fick en tid drygt två veckor efter provtagningen, alltså fyra veckor efter besked.

 

Igen fick vi träffa läkare och sköterska, men något besked om fortsatt behandling och dess möjligheter fick vi inte. Vi fick, krasst sett, inte vet något nytt alls. Biopsierna bekräftade att det var bukspottkörtelcancern som var spridd till levern (så från mycket sannolikt till bekräftat då) och att det var den vanligaste typen av bukspottkörtelcancer (som de trodde innan med, med tanke på spridningen).

Så nu skulle vi vänta på ny tid hos onkolgen för att diskutera behandling. Jaha, och kunde inte de gett detta svar och tagit denna diskussion direkt? - det sa jag inte, men jag har tänkt det igen och igen. De lovade att vi troligen skulle få en tid redan följande vecka. Fast det är fredag och fast det är påsk nästa vecka, frågade jag verkligen.

 

Nej, visst höll sköterskan med. Det blir nog inte före påsk. Det blev det inte, och inte veckan efter påsk heller. Om de nu inte får ett återbud förstås. Den preliminära tid vi fått är 28 april, alltså sju veckor efter besked om mycket allvarlig cancer som brukar utvecklas snabbt och aggressivt.

 

Det blir väl ett nytt pratmöte, så innan det kan bli frågan om någon bromsande behandling får vi nog räkna med ännu några veckor. Kanske hjälper det inte, inte ens för att bromsa, kanske blir biverkningarna för tuffa. Men det vore fint att få testa, att få ge livet en chans ändå.

Vi strävar på så gott vi kan. Stannar i de bra stunderna efter bästa förmåga. Att träffa familj och vänner, vara ute och känna våren komma och bara ha det bra i det lilla - det räcker långt.

 

Men det är hårt att kämpa mot illamående och smärta, att försöka hålla vikten och hålla modet uppe. Det blir inte lättare av att det tar sådan tid, och att varje steg är så långsamt. Varför kan man inte få en tid för nästa steg redan vid besöket? Varför måste kirurgen svara på biopsi som onkologen ändå ska diskutera behandlingen av diagnosen för?

 

Jag har inte svaren, och inte makten att ändra systemet heller. Men när jag ser alla duktiga läkare och sköterskor så tror jag att de skulle kunna leverera bättre om de fick lov att tänka nytt. Antagligen finns det redan de som vet vad som borde ändras.

 

Tack till alla som hör av sig och som gör skillnad. Ni får inte alltid så mycket svar, men ni betyder mycket. Inte minst för att släppa dåliga tankar och göra väntan på ny vård mindre jobbig.