stuterikry.blogg.se

Kan man svara "bra" på frågan "Hur är det?" när man lever med obotlig cancer i familjen. Kan man orka hitta glädjen och se till att i alla fall ha det mer bra än dåligt.

 

Utvecklingen har tyvärr inte varit positiv sedan vi fick Peppes cancerbesked om elakartad prostatacancer i början av januari. https://stuterikry.blogg.se/2022/january/ta-garna-med-en-narstande.html

 

Det började väl OK, och vi var väldigt duktiga på att vara bra mot varandra, fånga dagen och se fram emot operationen efter kompletterande undersökningar.

 

Den moderna pet-undersökningen med isotop som skulle kolla om det fanns spridning visade att det inte fanns några tecken på metastaser i skelettet. Det fanns ett bifynd med något i bukspottkörteln som skulle utredas, men Peppe fick välja mellan operation och strålning av prostata, efter genomgång av metodernas för- och nackdelar.

Han valde operation och fick tid redan veckan därpå. Han var prioriterad på grund av aggressiv cancer.

 

Men det blev ingen operation då, för Peppe fick Covid några få dagar innan och operationen sköts. Först sa de att det måste dröja sju veckor, men det blev bara ungefär tre, och det var precis lagom för att hinna bli bra och sluta hosta. https://stuterikry.blogg.se/2022/february/tuff-vecka.html

 

Han kom hem dagen efter, sliten men OK. Allt hade gått bra. Visst var det ont och alla de bekymmer som vi fått veta redan innan, men inte heller värre än de sagt. När de tagit kateter och stygn efter tio dagar kändes det redan bättre.

 

Då hade han redan hunnit med en ny MR för att kolla hur det var med bukspottkörteln. Den undersökningen gjordes en vecka efter operationen, så allt gick enligt prioritet.

 

Igår var vi inne för provsvar. Peppe hade fått ta blodprover och fått frågor om han hade ont, så vi anade att det inte var ett bra besked vi skulle få.

 

Och om det var tufft att ta emot hur aggressiv hans prostatacancer var, fast vi förstått innan att det var cancer han hade, så var detta värre. Vi hade även nu förstått att det med stor sannolikhet var cancer i bukspottkörteln.

 

Så var det. Och i levern fanns en massa metastaser. Så operera var inte aktuellt. Det bllir nu biopsi för att kunna välja rätt medicin, och det blir troligen cellgifter. Nu är det ingen som pratar om att bota, bara bromsa. Och nu är det en mycket tuffare cancerform, som det verkar, fast den andra var illa nog.

 

Två sådana diagnoser på ett par månader... Och enligt läkaren troligen inget samband. Det är ofattbar otur.

Och det är förstås sorg och oro. Hur länge? Hur blir det?

 

Men så länge det går ska vi verkligen försöka ha det mer bra än dåligt. Man får gråta, man får känna sig uppgiven och inte orka vara den starka alla stunder. Och det får vara orättvist och kass.

 

Men vi ska verkligen försöka göra det vi vill, ta vara på det som livet kan ge. Göra bra saker ihop. Ge oss tid och försöka vara glad.

 

Ibland kommer jag nog svara att det är tufft och tungt. Men jag hoppas också att vi i hela familjen ska kunna svara att "Det är bra" och mena det. Jag tror nämligen att det kan vara båda. Omväxlande eller samtidigt.

 

Så jag kommer blogga om vanliga saker ibland, och antagligen också dela ibland hur vi har det. Eller också ta en paus och inte skriva alls.

 

Vi får se om bloggen blir ett andningshål eller en belastning. Jag vet inte. En dag i taget, så får vi se efterhand.