stuterikry.blogg.se

Vad gör man när man fått besked om obotlig sjukdom och ett troligen snabbt förlopp? Det är lätt att man vill göra allt, eller så mycket som möjligt nu.

 

Det kändes som ett stort hinder att det inte gick att få tider för pass på en evighet. Men så plötsligt kom det några tider och Peppe kunde ansöka i förra veckan. Unni hade dock ingen tid på länge. Mitt pass var redan fixat.

De resor som jag skaffat pass för ställde jag in. Det kändes inte möjligt att resa bort så länge. Tiden hemma och med familjen blev så väldigt viktig.

 

Och vi släppte planerna på att resa långt bort. Sjukdomen avancerade ruggigt snabbt. Från en liten viktnedgång, som vi kanske inte märkt om inte Peppe alltid vägt sig och skrivit upp, till tydligare symtom som trötthet och illamående tog det några dagar. Han, som alltid haft dubbla täcken på natten, sov med bara ett lakan. Metabolismen var jättehög.

Han fick näringsdrycker och kostråd som var ungefär tvärtemot vad de flesta möts av. Nu var det vikigt att få energi för att orka stå emot och inte tappa mera vikt.

 

Jag arbetar mindre, prioriterar bort och är tacksam att ha den möjligheten. Men också så tacksam att kunna jobba och få normalitet och träffa människor på jobbet.

Att sitta ner och prata eller att träffas några få hemma och äta gott tillsammans är det som känns viktigast just nu. Så mest jobbar jag hemifrån, och får hjälp att hinna med annat.

De små stunderna hemma blir de största och viktigaste. Så vi gör små utflykter, så att orken räcker. Det blir tillfällen att få energi, för en stund glömma svåra tankar och vara här och nu.

I tisdags for vi till Visingsö. Vi har varit där förut, men det kändes lagom. Och som en fin fortsättning på de små resor vi gjorde i somras till flera fornborgar i trakten.

Vädret var med oss. Visingsö var oerhört vackert med en glittrande Vättern runt om. Mia följde med, och så både hennes Ila och vår Zizou. De båda hundarna var fulla av liv och njöt av att leka.

Vi hittade lä i en glänta i ekskogen och åt vår matsäck som fika innan vi fortsatte till fornborgen i Näs. Den är inte stor, men fascinerande ändå.

På vägen dit stannade vi vid mullbärsträden. På vägen norrut igen besökte vi en gårdsbutik och köpte med oss lite smått och gott att prova i köket hemma.

Vi åt en god lunch och stannade sedan till vid Kumlaby kyrka och for ut till badstranden nästan längst uppe i norr.

Visingsö är inte stort, utan alldeles lagom för en dagsutflykt. Historiska minnen finns det massor av, och en vacker natur. För oss blev det en vacker tur som anknöt till minnen från i somras. Det känns bra. Och några timmar kändes det nästan som vanligt. Speciellt som Peppe kunde känna sig pigg och inte illamående. Varje bra stund är guld värd.