stuterikry.blogg.se

Vi fick en finare sommar än vi hade vågat hoppas i början av året då vi fick två tuffa cancerbesked. Tack vare bromsande cytostatika hann vi uppleva sommarens härlighet och göra flera resor tillsammans.

 

Men sedan drygt en månad är Peppe utan cytostatika (https://stuterikry.blogg.se/2022/september/fler-och-storre.html), då nyttan av cellgifterna inte länge var tillräcklig i relation till alla biverkningar. Och nu har hår och skägg kommit tillbaka igen, först som fjun och sedan allt tätare.

 

Sedan dess har han fått ökande doser av smärtlindrande mediciner. Först fick jag övertyga honom om att han skulle ta vara på de möjligheterna. Nu är det en absolut nödvändighet.

 

Trots en kombination av flera starka mediciner i allt högre doser så får han flera smärtgenombrott varje dag eller natt. Ofta har nätterna varit värst, men också andra tider kan smärtan i ryggen kommer flygande med blixtens hastighet.

Med snabbverkande tabletter ger det sig oftast och annars finns hemsjukvården att rådfråga eller så kan de komma ut och ge direkt i blodet. Detta stöd och den tillgänglighet som finns där är fantastisk.

 

Alla läkemedel ger biverkningar, och så blir det ännu fler mediciner för att balansera detta. Inte minst för att hålla magen igång och för att hålla sig pigg.

 

Ibland konstaterar Peppe att han bara är skenbart bra. Det är ju sant, för utan alla dessa piller och plåster hade det inte gått. Men det är ju ändå bra. Att fortfarande kunna gå en sväng upp till bygget, eller en hundpromenad i långsam takt. Eller köra lite traktor och kunna göra skillnad.

Men visst tär hans smärta även på mig. Att stå bredvid och kunna göra så lite. Bara hålla om när tårarna faller. Hemska sjukdom.

 

På sätt och vis är det nästan ännu jobbigare att se hur medicinerna bidrar till att ta bort fokus och minne. Snurrig, vimsig och lite vinglig ibland. Påverkad helt enkelt. Lätt att förstå och självklart att medicinerna behövs. Men känslomässigt så svårt att förhålla sig till. Blir inte helt samma person. 

 

Ibland orkar jag inte. Blir ledsen, sur eller arg. Inget blir bättre av det, och efteråt kan jag känna mig ännu sämre. Det är ju inte jag som är sjuk.

 

Fånga dagen, ta vara på det du kan. Vi gör det oftast. Och det finns ännu fina stunder. Men jag kan inte säga att jag lyckas i varje stund. Jag tror inte det är så många som gör det. Djuren och naturen hjälper till att hitta tillbaka.

 

En dag i taget, ett steg i taget. Vi vet inte hur nästa dag ser ut. Både hemskt och bra. Och som för alla andra, faktiskt. Även om vi blivit lite extra påminda om dessa livets villkor. Jag hoppas bara inte smärtan ska bli mycket värre, utan att vi hela tiden ska kunna trycka bort den.

 

Många frågar hur det är. Det är fint och omtänksamt. Och svaret är att det är olika. Ibland går det riktigt bra, ibland inte alls bra. Det är väl bara som det måste just nu.