stuterikry.blogg.se

Avel och inavel och hur man ska välja och tänka är frågor som engarerar. Jag är säkert en avelsnörd, och försöker ständigt lära mer. Färdig blir man aldrig, och delvis är det ju det som gör det så intressant.

 

Det är sällan lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel, helt bestämt. Kunskap är viktig och en bra plan likaså. Men sedan behövs det tur också. Och någon som tar bra hand om resultatet av parningen. Dessutom är ju helsyskon bara 50 % släkt med varandra, och vilka delar de har gemensamt och om man får med sig det man hoppas, kan man inte styra. Det ger jag exempel på i detta inlägg:
https://stuterikry.blogg.se/2018/january/50-slakt.html

 

Efter gårdagens inlägg om inavel, och den italienska studien om minskande effektiv populationsstorlek i en italiensk hästras, har jag fått flera frågor av typen "Kan jag göra den kombination som jag tänkt, trots att det finns gemensam anfader i XX led?"

 

Ja, ibland kan man lätt räkna på detta och svara att inavelsprocenten i den tänkta kombinationen är onödigt hög. Då är det rätt lätt. En generell tumregel är att inte gå över 6,25 %, och det har jag beskrivit i detta gamla inlägg:

 

Ett annat bra räkneexempel på hur man kan bryta inaveln har jag visat här: https://stuterikry.blogg.se/2017/april/urval-och-inavel.html

 

Men även om inavelsgraden i en enskild kombination blir högre än vad man vill i rasen eller som uppfödare, så är enstaka individer med en högre inavelsprocent inget problem. Ja, så länge de inte drabbas av defekter förstås. Men risken för det är rätt liten, även om man relativt snabbt brukar kunna se nedsatt fertilitet som resultat.

 

Nej, det är i rasen som helhet som frågan om inavel är viktig. Och då är det oftast ett mindre bekymmer att vara lite inavlad på en mer sällan förekommande individ än på en som finns i många stamtavlor. Just därför att man så lätt får tillbaka en hög inavelsgrad, trots att den bröts i förra generationen.

 

Hur stor spridning finns det, hur många olika hästar finns bakom den aktiva avelspopulationen, är viktiga frågor. Med ett mer vetenskapligt begrepp pratar om effektiv populationsstorlek. Om avelsdjuren är väldigt nära släkt med varandra och dessutom hårt inavlade så kan det vara en väldigt liten siffra på detta sättet att mäta population även om det finns massor av individer.

 

Och det är klart; att det är du och jag och alla andra uppfödare som gör valen och som är de som till sist bestämmer hur det går. Tillsammans alltså. För egen del brukar jag tänka att jag inte vill göra sammma kombination för många gånger (väldigt sällan tar jag mer än tre föl ur samma kombination), och jag vill prova olika hingstar till mina ston. Jag vill att många individer (särskilt ston) ska få chansen i avel, och faktiskt är det bättre för helheten ju fler djur som är med i avelsbasen, så länge de är friska och sunda och någorlunda vad man vill ha.

 

Som alltid finns det mycket att lära av andra. En av de mer lättlästa och ändå innehållsrika böckerna om avel, som jag tycker är på en nivå så att alla avelsintresserade kan tillgodogöra sig den är "Hundavel i teori och praktik" av Sofia Malm och Åsa Lindholm. Ja, den handlar om hundavel, och det finns avsnitt som är specfikt om hundars hälsoprogram, men vill du önska en julklappsbok för att fördjupa dina genetiska kunskaper så kan jag rekommendera den!