stuterikry.blogg.se

Hästen är bara ett av många djur som människan domesticerat. Gemensamt för våra tamdjur är förstås själva tamheten och deras benägenhet att (i alla fall mer än vilda djur) rätta sig efter våra önskemål. Men tamdjuren delar en hel uppsättning olika egenskaper som inte direkt har med tamhet att göra - minskad storlek relativt den vilda förfader, vita tecken, hängande öron, krulliga svansar, minskad hjärnstorlek (ca 16 % hos hästar), ändrad brunst- eller löpcykel och förlängd ungdomsperiod.

Forskarna kallar dessa egenskaper för domesticeringssyndromet. Alla tamdjur har inte alla egenskaper i domesticeringssyndromet - hästen till exempel, men dock åsnan, har inga hängande öron - men alla uppvisar ett flertal av egenskaperna. Hur kommer det sig att så olika arter som hundar, grisar och tamhästar alla kommit att uppvisa samma förändringar?

När människan domesticerade våra tamdjur valde man ut de djur som var minst rädda, stressade och minst aggressiva i människans närvaro. Begränsad rädsla och stress var direkt nödvändigt för att djuren över huvud taget skulle fortplanta sig i vår närhet.

På 50-talet valde ryska forskare systematiskt ut de pälsrävar som visade minst aggressioner mot människan. Efter några generationer hade man rävar som inte hade några invändningar mot att kela med forskarna. Men samtidigt som rävarna blev tamare och tamare uppstod andra förändringar bland rävarna. De fick hängande öron, svansarna krullades över ryggen och vita tecken uppstod i ansiktet och på tassarna - alla egenskaper som man kände igen från domesticeringssyndromet!

Urval för tamhet i sig visade sig med andra ord generera domesticeringssyndromet. Aggressivitet styrs bland annat av adrenalin i ett hormonsystem som inte är fullt utvecklat hos unga djur (inklusive oss människor). Unga djur är därför under en period normalt mindre aggressiva, mindre rädda och mer nyfikna än vuxna. Hantering under detta så kallade "socialiseringsfönster" minskar rädsla för människan senare i livet.

Hos vargar är socialiseringsfönstret en och en halv månad medan det hos hundar är mellan fyra och tio månader. Urval för tamhet leder till att socialiseringsfönstret, och hela ungdomstiden, blir längre.

De celler som producerar "aggressivitets-hormonerna" härstammar från den region i det utvecklande fostret som kallas neurallisten och som också ger upphov till ryggraden. Andra celler i neurallisten ger upphov till pigmentceller. När neurallistens utveckling påverkas genom urval för tamhet blir tiden för att pigmentcellerna ska sprida sig över kroppen kortare och pigmentcellerna hinner inte fram till vissa kroppsdelar - djuret får vita tassar, hovar och ben eller en vit stjärna.

Även de celler som ger upphov till brosk och bindvävnad i öronen härstammar från neurallisten. För lite brosk från neurallistcellerna gör att öronen inte kan stå upprätt. Det visar sig att de allra flesta egenskaper i domesticeringssyndromet direkt eller indirekt härstammar från celler i neurallisten. Jämförelser mellan DNA från nutida tamhästar, Przewalskihästar och förhistoriska vilda och tama hästar från arkeologiska utgrävningar visar förändringar i bland annat just gener som styr neurallistens utveckling i domesticerade hästar.

Så människans urval för ett ändrat temperament har resulterat i förändringar även i andra egenskaper. Man kan inte låta bli att undra om de egenskaper vi avlar för idag, till exempel mer reaktiva sporthästar, också kommer att resultera i att nya oväntade egenskaper uppstår.

Tidigare inlägg av Jenny hittar du här:

https://stuterikry.blogg.se/2021/november/vad-ar-en-ras.html

https://stuterikry.blogg.se/2021/december/det-har-med-raser.html