Vad tycker du om vandringspriser?

I år har vi verkligen varit lyckosamma och vunnit inteckningar i flera vandringspriser. Det började tidigt i våras, då Muska fick Matildas vandringspris till bästa avelssto i Östergötland inom Östergötlands fjordhästförening.
 
Sedan vann jag DM i bruksridning och fick en andra inteckning i det stora vandringspriset. Mitt i sommaren fick jag första inteckningen i det nya vandringspriset för Åsens cup i bruksridning. Och på riksutställningen van Aska vandringspriset till bästa treårssto (riksetta).
 
Nästan alla ska graveras med namn, och det känns ju fint att läsa listan sedan. Ibland betalas detta av den som skänkt priset, ibland får vi stå för det själva. Bruksridningspriserna kostade mer än 600 kr sammanlagt att gravera, men där slipper vi betala själv, om jag bara lämnar in kvittona.
 
En del av de priser vi vunnit är evigt vandrande, och en del kan man ta hem efter tre inteckningar. I vissa fall är det ju helt omöjligt - man kan knappast bli bästa treåring mer än ett år... I några fall fick vi en massa andra priser också (som till riskettan), i andra fall inget alls mer än vandringspriset, som ska lämnas åter efter ett år.
 
Ibland kan det förstås vara skönt att slippa lagra priser i evighet. Det kan ju bli tillräckligt efter ett tag. Samtidigt är det ju så att vandringspriser hänger ofta ihop med de största framgångarna, och då kan det vara lite snopet att lämna tillbaka dem om man inte hade något alls kvar.
 
Om man då dessutom har betalt en gravering på flera hundra så blir det ännu konstigare. Ofta tror jag att kostnaderna för gravyr snabbt överstiger prisets inköpsvärde. Det finns förstås ett värde i att se de tidigare vinnarna, speciellt är det ju roligt för den som får behålla priset. Men jag funderar ändå på om det kanske ibland finns bättre idéer än vandringspriser. Vad tycker du?
 
0 kommentarer

Hon är med mig, alltså!

 
Det är få som kan få mig på så gott humör som Aska. Hennes härliga attityd är bara så underbar, och hennes positiva inställning smittar. Hon ger energi och får mig att le.
 
Jag har inte haft så mycket tid för henne den senaste månaden, och förutom att hon fick en helhelg på riksutställningen så har det just inte blivit något tränat alls. Så nu tycker hon att det är ännu mera dags än annars, och hon vill ju alltid vara med. När hon ser mig i hagen gnäggar hon och kommer susande.
 
När jag hämtade Desolett för att rida i förra veckan såg jag inte Aska, och jag tänkte att jag kan prata med henne sedan. Jag började gå mot grinden med Desolett snett bakom mig. Plötsligt såg i ögonvrån - ingen grimma?! Hur sjutton hade Desolett kunnat tappa grimman medan jag ledde henne? Nej, det hade hon inte. Det var Aska som kommit smygande, och hon hade klämt sig in mellan Desolett och mig och gick där i par - med förhoppning om att få följa med.
 
Så i helgen fick det bli Askas tur. Hon är inte riden mer än några få tillfällen, och bara i skritt. Så jag gjorde i ordning henne och tog henne till ridbanan och satt upp. Hon stod som ett ljus - jag kan, jag är med dig! Vi skrittade iväg och efter ett varv bad jag henne trava. Jag gjorde som vid visning och hjälpte till med ett sss-ljud. Det funkade!
 
Vi travade ett varv, bytte sedan varv genom att vända över banan. Halt, beröm och lite skritt. Och så trav i andra varvet. Lugn, glad och samarbetsvillig. Det kan inte bli roligare än så här!
 
Och även om man förstås kunde ha gjort mer och tränat oftare än vi gjort, så tänker jag att det faktiskt är viktigare att det får vara roligt och blir bra. Jag blir lite orolig när jag ser de som vill bygga kondition på sin treåring. Som jag ser det ska de bara få lära sig saker, vara positiva och trygga. Bygga muskler får hon göra i sin stora hage. Det hårda jobbet sparar vi till senare.
 
0 kommentarer

Gör inte det svåra svårare

Jag har varit med om att avliva många djur, och om att hjälpa djurägare till att fatta det tunga beslutet att avliva sitt djur. Ibland är det deras allra bästa vän, ibland den enda de har. Även när det inte är så, är det oftast ett svårt beslut. Och man vänjer sig inte.
 
Det händer att det blir akut, att beslutet måste tas nu, fast man inte fick någon förvarning. Det är tufft. Det är vanligare att de kommer smygande, de saker som gör att livskvaliteten inte längre är bra. Frågan är om inte det är svårare för de flesta.
 
Var ska man dra gränsen? Hur länge kan man vänta? När är det dags? Hur vet man? Och kan de inte bara dö stilla i sömnen - det vore ju skönast? Fast det händer inte så ofta.
 
Jag tror att de flesta ändå vet när det är dags. Om de är beredda att lyssna på sitt djur, och sätta djurets bästa i första rummet. Fast beslutet är svårt.
 
Det finns några som inte ser det, eller inte vill se. Då kan det bli mitt ansvar som veterinär att berätta, få dem att förstå. Svåra samtal, men nödvändiga.
 
Ibland får man som djurägare en annan sorts samtal. De kan komma från vem som helst, och ibland även från en veterinär. Dessa samtal handlar om att försöka lite till, prova någon behandling eller bara ge lite mera tid. Ibland är det rätt, men ibland är det fel. Vad vi än gör så kommer ändå en dag den punkt när livet inte längre varar längre. För oss alla. Det kan vara bra att påminna sig om i dessa lägen.
 
Jag har nämligen träffat många fler djurägare som ångrar att de förlängde lidandet, än jag har hört någon säga att de hade för bråttom att besluta om avlivning. Även om behandlingen lyckades och de fick ännu en tid med sitt djur så händer det att de ångrar sig. Inser att det var mer av egoistiska skäl än av omsorg om djuret, sin bästa vän.
 
Så jag vill be dig om en sak: När du pratar med någon som överväger att fatta beslut om att avliva sitt djur. Lyssna och var där. Men försök att låta bli att ställa frågan om djuret inte kan leva lite till. Du riskerar att göra det svåra ännu svårare med den frågan. Ofta kan nämligen djuret leva lite till. Frågan är dock hur. Om det blir en bra sista tid. När man tittar på det i backspegeln så är det ofta just det man värderar. Alltid svårare framåt än bakåt.
 
Och om du står inför det svåra beslutet själv: försök att hitta någon som du litar på om du behöver diskutera det hela. Man kan behöva stöd i det svåra, och hjälp att se klart. Och att minnas att detta är du skyldig din vän. Fast lätt blir det aldrig.
 
0 kommentarer