Hur har korna det egentligen?

Det pratas ibland om köttindustrin. Ordet industri används för att ge en negativ bild av lantbruket och hur det utvecklats. Man utgör från att den som har många djur sköter dem sämre än den som har få.

Kornas liv i små, gamla ladugårdar målas upp som en idealbild. De var bara några få kor i samma ladugård. Där fick de individuell skötsel, kallades vid namn och de kunde nog bli ryktade också.

Idag är medelkoantalet per besättning mycket högre än för bara några decennier sedan. Det är inte så länge sedan det var bara drygt tio kor i en vanlig svensk mjölkbesättning. Nu är de fler än 80. Jag kan förstå att man tycker att det är väldigt många kor när man kikar in i en modern lösdriftsladugård med kanske 200 kor, som ju inte är ovanligt. Hur har korna det idag då?

Att de är många betyder inte att de har det sämre än förr. Väldigt många saker har blivit bättre, mycket bättre. Många av korna stod i mitten av förra seklet på betonggolv med sparsamt med strö, och de var uppbundna i sina bås under de flesta av årets månader. Nu går majoriteten av korna i lösdrift, och det betyder att de kan röra sig fritt under hela året, och inte bara under betesperioden. På sommaren kommer de ut på bete i Sverige - ett krav som de flesta andra länder saknar. Deras bås har blivit betydligt bättre, med bra madrasser, och kunskapen om utfodring har också ökat, så korna kan hållas friskare. Med ökad kunskap om foder och andra behov har frekvensen av vissa sjukdomar sänkts betydligt.

Miljön för korna har förbättrats även när det gäller ljus och luft. I gamla låga ladugårdar var det ofta en otroligt hög ammoniakhalt. Numera luktar man knappt ko efter ett besök i ladugården, tack vare bättre ventilation och större luftvolymer. Man har förstått att det inte är värme som korna behöver i första hand. Och man är duktigare på ljus. Ljus spelar roll både för korna själva och för att man ska se hur de har det. Jag minns behandlingar i gamla mörka bås, där det enda sättet att veta att man fått in kanylen i blodkärlet var känslan av när det varma blodet rann ut på handen.

De som sköter korna blir i genomsnitt duktigare och duktigare. Precis som i alla branscher finns förstås en variation. Men de fall av verkligt dålig djurskötsel som jag har träffat på har inte varit i de stora moderna ladugårdarna. Det har varit några få hobbybesättningar, där brist på kunskap och tid har lett till djurlidande.

Och i väldigt många fall skulle jag våga påstå att en vanlig svensk ko lever ett bättre liv än en vanlig svensk ridhäst. Kon får en balanserad och lämplig utfodring, hon får leva i flock och kan oftast röra sig när hon vill. Hon sköts av proffs som är i ladugården en stor del av dygnet och som i de flesta fall har valt arbetet för att de brinner för djuren och livet på landet. Många hästar får för lite grovfoder, och alldeles för många går inte alls i flock. De kommer ut varje dag, men ofta under en ganska kort tid på dygnet, och deras ägare har i många fall begränsad kunskap om hästens behov. Och beteskrav - att få röra sig fritt över stora ytor ihop med sin flock - ja, det finns ju inte för hästar. Kärleken finns nog här också, men utan kunskap om hästens behov når den inte hela vägen till det som hästen behöver.

Och hästar är inte kor, och deras behov är inte identiska, så visst ska vi anpassa kraven efter varje art. Och det är förstås kunskap som ska ligga till grund för våra beslut. Jag träffar förresten ännu en hel del kor som kallas vid namn, och inte bara sitt öronnummer. Jag kan tycka att det är trevligt att möta Maja, Ulla och Rosa, men ska jag vara ärlig så tror jag att det för kornas del går precis lika bra med 742, 328 eller 670. Det är andra saker som är viktigare för dem, eftersom de är kor, helt enkelt. Och kanske är det inte heller viktigt om det kallas industri eller inte. Det viktiga är ju hur det fungerar. Och på det hela taget är våra svenska kobönder väldigt duktiga på att sköta sin kor.

 
 

 

4 kommentarer

Aska är helt knäpp

 
"Aska är helt knäpp hon galoppera över muren" stod det i ett sms till mig i förra veckan. När Unni var i hagen för att hämta Denver tog Aska genvägen över stenmuren istället för att gå långa omvägen runt.
 
Muren är i hagen, en gammal stengärdsgård, och hon är inte den första som gör den bravaden. Haldol gjorde det jämt, också han i galopp allt som oftast. En del andra har tagit sig över i skritt. Lite svårt att fatta hur det funkar med skor bland alla stenar, men det gör det. Haldol brukade galoppera nerför berget också i samma hage. Inga problem det heller. Om det är knäppt eller OK kan man kanske tycka olika om.
 
Det kan ju också bero lite på vem man är. Om man som Aska är tre år, pigg och nyfiken på allt i livet, så måste man väl prova. Så lite senare när hon var i stallet passade hon på att putta ner alla borstar som låg på kanten mellan boxarna. En borste landade på Unnis fot, och då steg hon väl inte precis i graderna... Sedan sträckte hon sig fram över boxdörren, runt gallret och spanade in i Denvers box framifrån. Det kunde ju finnas något som hon missat.... Unni muttrade och jag log.
 
Unni var nöjd när jag fått på selen och vi gick ut. Och det var vi med. Jag blev helt imponerad av min duktiga unghäst. Hon vill så mycket att det har varit lite svårt att förstå att ibland är det man ska göra just ingenting. Eller alltså bara stå still och vänta.
 
Vi har tränat på det en hel del. Jag har inte tyckt att det är läge att gå vidare i inkörningen förrän det funkar. Så vi har tömkört och gjort korta halter, och längre halter. Bara stå stilla, helt och hållet. Få en morot till om man fortsätter stå. Jag går fram och tillbaka mellan min position och Askas huvud. Klappar lite, en morot ibland, bara väntar. Och ibland bara en kort halt och så vidare. Under tiden har styrningen också blivit mycket bättre. Funkar fint nu.
 
Den dagen (med borstputtande) hade jag med mig linor och svängel. Första gången med svängel. Linor har hon dragit ganska många gånger, först en och sedan två. Aska stod som ett ljus medan jag hängde tömmen över ryggen, satte fast linor och kopplade på svängel. Sedan gick vi. Lydigt, lugnt och precis som om hon inte gjort annat.
 
Så nästa dag avancerade vi ett litet steg till. Jag kopplade på en skiva av ett däck i svängeln. Det skrapade lite och tog emot lite mer. Inga problem, sa Aska. Hon knegade runt mellan alla hinder som Unni byggt upp på banan dagen innan. Bra att ha något att styra runt mellan.
 
När vi var klara testade jag stillaståendet ett steg längre än förut. När hon var frånspänd lät jag henne stå kvar medan jag plockade under svängel och däck. Ett öra på mig, och stod precis lika stilla som innan. Hon har förstått att det också kan vara en uppgift. Så nej, knäpp är hon inte alls, bara lite härligt nyfiken och vill mycket. Det kan man ibland bli tokig på, men det är ju också det jag kan bygga på. Min härliga häst!
 
 
 Dagen därpå blev det sadel istället för sele. Vi testade hoppsadeln eftersom hinderna stod kvar. Men jag nöjde mig med ett kort pass i skritt. Aska stod perfekt still vid pallen när jag satt upp, och var duktig och skrittade på fint sedan. Grunderna var användbara här med. Kanske är jag lite galen som rider henne helt själv trots att hon är väldigt lite riden. Men hon är ju inte knäpp, så det verkar helt ok. 
 
1 kommentar

Gott att ha en syster

 När mamma är trött och tråkig är det gott att ha en syster. Iska syns ofta tillsammans med sin jämngamla halvsyster Ina (samma pappa - Furubäcks Io), och de leker ihop fint och busigt. 
 
Men när det är dags att utforska världen och känna sig stor - ja, då är det storasyster Aska som är bäst (halvsyster med samma mamma - Muska). För några dagar sedan stod Muska och vilade vid vattnet när jag kom upp till hagen på morgonen. Ingen annan syntes till. 
 
Så jag gick en bit, och uppe på berget hörde jag någon gå. Det var Aska och Iska. De var ensamma på spaningstur på berget. Tittade ner på mig från klipporna, och kom sedan och hälsade. 
 
När jag gick hemåt igen tänkte jag på vad flocken betyder för hästar. Att få växa upp och fostras i en flock med hästar med olika roll och relation. Jag tror det är viktigare än många förstått. 
0 kommentarer