Hur har korna det egentligen?

Det pratas ibland om köttindustrin. Ordet industri används för att ge en negativ bild av lantbruket och hur det utvecklats. Man utgör från att den som har många djur sköter dem sämre än den som har få.

Kornas liv i små, gamla ladugårdar målas upp som en idealbild. De var bara några få kor i samma ladugård. Där fick de individuell skötsel, kallades vid namn och de kunde nog bli ryktade också.

Idag är medelkoantalet per besättning mycket högre än för bara några decennier sedan. Det är inte så länge sedan det var bara drygt tio kor i en vanlig svensk mjölkbesättning. Nu är de fler än 80. Jag kan förstå att man tycker att det är väldigt många kor när man kikar in i en modern lösdriftsladugård med kanske 200 kor, som ju inte är ovanligt. Hur har korna det idag då?

Att de är många betyder inte att de har det sämre än förr. Väldigt många saker har blivit bättre, mycket bättre. Många av korna stod i mitten av förra seklet på betonggolv med sparsamt med strö, och de var uppbundna i sina bås under de flesta av årets månader. Nu går majoriteten av korna i lösdrift, och det betyder att de kan röra sig fritt under hela året, och inte bara under betesperioden. På sommaren kommer de ut på bete i Sverige - ett krav som de flesta andra länder saknar. Deras bås har blivit betydligt bättre, med bra madrasser, och kunskapen om utfodring har också ökat, så korna kan hållas friskare. Med ökad kunskap om foder och andra behov har frekvensen av vissa sjukdomar sänkts betydligt.

Miljön för korna har förbättrats även när det gäller ljus och luft. I gamla låga ladugårdar var det ofta en otroligt hög ammoniakhalt. Numera luktar man knappt ko efter ett besök i ladugården, tack vare bättre ventilation och större luftvolymer. Man har förstått att det inte är värme som korna behöver i första hand. Och man är duktigare på ljus. Ljus spelar roll både för korna själva och för att man ska se hur de har det. Jag minns behandlingar i gamla mörka bås, där det enda sättet att veta att man fått in kanylen i blodkärlet var känslan av när det varma blodet rann ut på handen.

De som sköter korna blir i genomsnitt duktigare och duktigare. Precis som i alla branscher finns förstås en variation. Men de fall av verkligt dålig djurskötsel som jag har träffat på har inte varit i de stora moderna ladugårdarna. Det har varit några få hobbybesättningar, där brist på kunskap och tid har lett till djurlidande.

Och i väldigt många fall skulle jag våga påstå att en vanlig svensk ko lever ett bättre liv än en vanlig svensk ridhäst. Kon får en balanserad och lämplig utfodring, hon får leva i flock och kan oftast röra sig när hon vill. Hon sköts av proffs som är i ladugården en stor del av dygnet och som i de flesta fall har valt arbetet för att de brinner för djuren och livet på landet. Många hästar får för lite grovfoder, och alldeles för många går inte alls i flock. De kommer ut varje dag, men ofta under en ganska kort tid på dygnet, och deras ägare har i många fall begränsad kunskap om hästens behov. Och beteskrav - att få röra sig fritt över stora ytor ihop med sin flock - ja, det finns ju inte för hästar. Kärleken finns nog här också, men utan kunskap om hästens behov når den inte hela vägen till det som hästen behöver.

Och hästar är inte kor, och deras behov är inte identiska, så visst ska vi anpassa kraven efter varje art. Och det är förstås kunskap som ska ligga till grund för våra beslut. Jag träffar förresten ännu en hel del kor som kallas vid namn, och inte bara sitt öronnummer. Jag kan tycka att det är trevligt att möta Maja, Ulla och Rosa, men ska jag vara ärlig så tror jag att det för kornas del går precis lika bra med 742, 328 eller 670. Det är andra saker som är viktigare för dem, eftersom de är kor, helt enkelt. Och kanske är det inte heller viktigt om det kallas industri eller inte. Det viktiga är ju hur det fungerar. Och på det hela taget är våra svenska kobönder väldigt duktiga på att sköta sin kor.

 
 

 

4 kommentarer