40 år med fjordhäst i stallet!

Idag är det precis 40 år sedan som Musella klev in i mitt liv. Vi hade varit och tittat på henne på nyårsdagen, och den 14 januari 1978 kom hon hem till oss - ett lurvigt fjordföl med nyfiken blick. Och sedan dess har det varit fjordhäst hela tiden, plus en del andra då och då.
 
Vi körde in och red in Musella. Jag visade henne på premiering som treåring och hon fick 34 poäng. Hon betäcktes och fick ett hingstföl 1981. Musse Pigg, som fick fölsjuka och åkte till Helsingborg i knäet på min far, som satt i bilens baksäte. Han blev återställd, och jag visade honom på hingstpremiering 1984 - då var jag 16 år. Han blev godkänd, och året efter körde jag honom i bruksprovet på hingstpremieringen. Jag tyckte inte att det var märkvärdigare än att jag hade kört Musella på premieringen när hon var tre och jag var tretton. Nu skulle jag tycka att båda var lysande insatser!
 
Så tillsammans med de första fjordhästarna kom jag snabbt in i både att köra, rida, avla och hålla hingst. Sedan har det fortsatt på den vägen... Musella byttes med tiden mot Klarette, som är mor till Muska, så banden bakåt finns kvar, inte bara genom rasen. Och jag kom också tidigt in i fjordhästföreningen. Åkte på stora höstmöten, lärde känna människor, och blev ordförande i Skånes fjordhästförening.
 
Visst kände jag att det var stort den dagen, då Musella kom. Det var en dröm sedan många år. Men inte kunde jag ana vad det skulle leda till. Så är det ju ofta i livet. Ett ganska litet beslut spelar stor roll för mycket senare. Vilken tur att det blev just Musella!
 
1 kommentar

Är det en riktig fjordhäst?

 
I tre inlägg denna vecka har jag presenterat en del av fjordhästens historia. Igår hade vi kommit fram till den tidpunkt då fjordhästen introducerades i Sverige i större skala. I början av 1960-talet hade arbetet för att få fram en kraftigare häst fått tydligt genomslag, och det var fjordhästar av en tyngre modell som dominerade. De var avlade för den tidens behov.
 
Dessa hästar fann många vänner, och aveln blev snabbt större än den är idag. Även om utsidan var delvis annorlunda än den ursprungliga fjordhästens så hade även dessa hästar oftast ett väldigt gott temperament, och blev uppskattade för detta. Samtidigt blev det goda lynnet ibland nästan ett problem. Rasen fick rykte om sig att vara så hygglig att den gick att hantera även utan hästvana, vilket tyvärr ledde till att en del felhanterade hästar gav sämre rykte än rasen förtjänade.
 
Behovet av en stark häst för de små lantbruken minskade dock snabbt. Både på grund av mekaniseringen av lantbruket och på grund av att de små lantbruken ofta lades ner och slogs ihop till större enheter. Det fanns däremot ett behov av en allsidig och trevlig häst för fritids- och sportändamål, och fler och fler upptäckte fjordhästens möjligheter. Igen blev den samarbetsvilliga temperamentet en viktig faktor.
 
Inom de olika ländernas avelsförbund påbörjades ett förändringsarbete. Inte till en ny typ av fjordhäst, utan tillbaka till fjordhästens ursprung, eller som jag skrev för några dagar sedan: Innan mekaniseringen av lantbruket slog igenom, var fjordhästen en väl lämpad och anpassad häst för arbetet på de små gårdarna på Vestlandet. Fjordhästens lättföddhet, hårdhet, uthållighet och goda terrängsinne kom här väl till nytta. Som gårdshäst användes den för ved- och timmerkörning på vintern, skördearbete om sommaren, klövjning och för att köra till kyrkan. Fjordhästen användes också mycket som skjutshäst över hela Norge, samt för transport av post och andra varor. Den var också ofta använd som klövjehäst över den besvärliga fjällterrängen.
 
Så mycket klövjning har vi ju inte nuförtiden i Sverige, men de egenskaper som var till nytta då är fortfarande värdefulla. Det är de som vi som föder upp fjordhästar idag försöker ta tillvara. Samarbetsvilliga, positiva och rörliga hästar, som är både robusta och rörliga. De fjordhästar vi ser idag är duktiga på många olika saker - precis som då. Då var det en livsnödvändighet. Idag är det mest för att det är så trevligt och roligt. Men vi har ett kulturarv att förvalta och vara rädda om.
 
Vi ska inte ändra på fjordhästen. Vi ska vara rädda om dess unika egenskaper, för de står sig över tiden. Jag fick nyligen ett förslag om att vi borde avla bort lättföddheten (eller minska den). Jag kan förstå tanken, men ändå inte. Jag tror att det är bättre om vi blir duktigare på att fodra och sköta dem rätt, och att en ekonomisk, lättfödd och sund häst har viktiga egenskaper, som vi inte har rätt att slarva bort. Vi ska vara stolta över fjordhästen, och inte minst vad den betytt genom historien. Och fortfarande betyder - som en fantastisk vän, som ställer upp på många olika äventyr. DET är en riktig fjordhäst!
 
Bilderna nedan visar Haldol Kry som tävlat i många grenar; dressyr (EM för fjordhästar), skogskörning, bruksridning och hoppning.
 
 
0 kommentarer

En tyngre typ av fjordhäst

Fjordhästens historia under den första halvan av 1900-talet är kopplat till en spridning till flera länder, och en samtidig förändring av typen. Detta skedde såväl i Norge, som i de mottagande länderna, som främst var Danmark och Sverige vid denna tid. De senaste dagarna har jag skrivit lite om aveln under olika epoker, och fortsätter här.

Gårdshästen från det norska Vestlandet exporterades under nittonhundratalet till många länder. Bland de första var Danmark, som har bedrivit en organiserad fjordhästavel sedan 1930-talet. I Sverige var det först på 1950-talet som några lantbrukare i Bohuslän kom på idén att prova fjordhästen som en lämplig småbrukarhäst. Naturligtvis var det inte första gången det togs in fjordhästar till Sverige, utan det har skett i mindre omfattning under alla tider. Det sägs att dessa hästar varit omtyckta och gjort intryck genom sin hårdhet och uthållighet. I allmänhet hade de dock ansetts som alltför lätta i typen för att duga till tungt jordbruksarbete.

Under den första halvan av nittonhundratalet hade det dock skett successiva förändringar av fjordhästens typ. Den eleganta typ från 1800-talet, som bland annat Rosendalsborken (nedan) representerar, hade fått ge vika för tyngre hästar med avsikt att duga till tyngre lantbruksarbete. Man strävade efter att göra om den lilla gårdshästen till en rejäl småbrukarhäst. Detta arbete pågick både i Norge och i Danmark, och man kan i stamböckerna se hur allt kraftigare individer premieras.

Denna förändring av typ gällde fler raser än fjordhäst vid denna tid. Längre tillbaks hade ofta oxar använts för det tyngre jordbruksarbetet, medan hästen används för vägtransporter och liknande. Sedan upptäckte man att tunga hästar var effektivare än oxarna, vilket banade väg för raser som ardenner. På de mindre lantbruken var en så stor häst alltför dyr att föda, och man hade därför behov av en ”småbrukarhäst”. Ett exempel från den danska stamboken:

1953 bildades Fjordhästföreningen, som fick tillstånd av Kungliga lantbruksstyrelsen att starta försöksavel med fjordhäst (på den tiden var det inte fritt att importera en ny hästras), till en början bara till Bohuslän. Man hade då redan importerat några ston, för att pröva hur de fungerade i arbete i jord- och skogsbruk. Hästarna hade visat sig vara lätta att köra, lugna och energiska, och blev allmänt omtyckta. 1954 importerades den första hingsten Linjar 1, och det var med honom aveln kunde ta sin början.

1961 beslutade Lantbruksstyrelsen att fjordhästen fick premieras i Sverige. Detta första år premierades sju hingstar, varav tre svenskfödda. På sommarpremieringarna visades samma år 168 fölston och unghästar, och det betäcktes 301 fjordston. Detta blev också året då Fjordhästföreningen övergick från att vara en lokal intresseförening till att bli Svenska fjordhästföreningen.

0 kommentarer