Vet du vad kvarka betyder?

Det är spännande med ord och deras ursprung och betydelser. Jag lyssnar gärna på programmet Språket, och allra mest intressant kanske det är med ord från djurens värld. Ofta är de ju gamla, då djuren kanske spelade ännu större roll förr.
 
Av en tillfällighet kom jag att prata om kvarka med en kollega. Kvarka är ju en ökänd och otrevlig sjukdom hos hästar. De får feber, hosta, bölder och svårt att andas. Mycket har jag hört om kvarka, och mer skulle jag behöva veta, för att kunna ge ännu bättre råd. Men jag har inte tidigare funderat så mycket över ordet som sådant, utom att det passar bra för att beskriva en jobbig luftvägssjukdom.
 
Kvarka, fick jag veta, är samma ord som i Kvarken, som de pratar om på väderleksrapporten (sjövädret). Inte hade jag tänkt på det. Men båda betyder förträngning. I det ena fallet av vattnet, en trång passage, i det andra av luftvägarna, som svullnar vid sjukdomen. Oväntat bra beskrivning. De visste en hel del för länge sedan också.
 
Black är ett annat sådant gammalt ord. Förstås aktuellt för alla oss som håller på med fjordhästar, numera alltid blacka till sin färg. Här har det hänt att någon trott att det har med det engelska ordet black att göra. Men de är ju inte svarta.... Nej, för det har just inget med svart att göra, utan är ett nordiskt ord med samma grund som blekt. Ja, just det - de har ju en blekt variant av grundfärgen. Till exempel brunblack, som har grundfärgen brun, men som blekts till en ljusare - black färg. Igen så hade de rätt bra koll redan för länge sedan.
 
En brun (Nye) och en brunblack/ljusbrunblack (Brynje):
 
1 kommentar

Jubileumshelg

 
 
 
 
Det är 50-årsjubileum för Sveriges shetlandssällskap den här helgen. Jag missade tyvärr Svenska new forestföreningens jubileum för ett par veckor sedan, då det firades under en helg som var späckad av attraktiva val för hästvännen. Jag gick på styrelsemöte - kanske inte allra roligaste, men kanske nödvändigaste.
 
Denna helg har jag dock glädjen och nöjet att få njuta av SSSs jubileum. Jag kände mig hedrad av vara en av domarna under helgen, och ser idag fram emot arbetet i ringen tillsammans med Jane Berry, som jag dömt tillsammans med en gång tidigare. Det är nästan alltid väldigt trevligt och utvecklande att döma med domare från andra länder, ja förstås även med svenska kollegor.
 
Jag var också inbjuden till jubileumsfesten, och tog med mig Peppe dit. Tjusig inbjudan, snyggt program för helgen och massor med anmälda ponnyer i utställning och tävlingar. Och fullsatt på festen, där jag hade det trevligt vid honnörsbordet tillsammans med andra domare. Vilken shetlandsfest som arrangeras!
 
Jubiléer inspirerar till att drömma framåt och blicka bakåt. Shetlandssällskapet är jämnårigt med mig (vilken årgång, va?!), och de första åren i föreningens historia är därför inget jag minns eller relaterar till. Och jag hade heller ingen shetlandsponny när jag var barn, utan kom att lära känna rasen ordentligt först i slutet av mina (och föreningens tonår).
 
Jag har jobbat en sommar på shetlandsstuteri, i Kärlingehult hos Ingvar Johansson. Där fick jag lära mig att skilja den ena svarta ponnyn från den andra, och jag fick med mig massor av minnen och intryck, både av ponnyer och människorna runt dem.
 
Jag har varit domarsekreterare på otaliga shetlandsutställningar, och lite senare klev jag in i domarrollen. Men jag har också visat shetlandsponny. Jag har ett gammalt urklipp (som jag inte hittade just nu) på mig i regnställ i Nossebro tillsammans med en av Torsten Jeppsons legendariska hingstar, också han tämligen drypande efter en dag i mycket regn. Hur jag fick äran att visa minns jag knappt, men runt Ingvar Johansson hände det mesta, så det var säkert hans idé. Det var det nog också att jag fick ett medlemskap, 1989.
Ganska många år senare dömde jag på utställningen i Huseby och fick en fin keramikshetlandsponny, som jag sparar som ett fint minne. Det är redan många år sedan nu. Och det finns många fler minnen av shetlandsponnyer och människorna runt dem, men det får jag kanske tillfälle att komma tillbaka till en annan dag.
 
Nu säger jag bara HURRA och GRATTIS till Svenska shetlandssällskapet. Och TACK för att jag får vara med och fira!
 
0 kommentarer

Släktforskning

 Jag kommer aldrig att glömma den enorma stamtavla som jag gjorde åt min häst Musella när jag var tonåring. Jag började på vanliga papper, men fick snart byta till en stor pappersrulle. Stamtavlan täckte hela ena väggen i mitt rum. Ja, inte ändå ner till golvet, men hela bredden.
 
Där kunde man följa hennes stam så långt som de norska stamtavlorna går att följa. Trots storleken på pappret var det ingen stor text på de sista raderna. Jag fyllde i namn, stamboksnummer och födelseår. Längst ner var det en del hästar som förekom många gånger. Öyarblakken skrev jag åtskilliga gånger. Jag lärde mig norska stamboksnummer från det förra sekelskiftet, och jag jagade bilder på dessa anfäder.
 
Det tog lite tid att ta reda på allt. Jag skickade brev till likasinnade och fick hjälp. Jag var glad och stolt när Tor Nestaas i Norge tog sig tid att svara. Kanske spelade det roll för att intresset för avel växte och höll i sig.
 
Nu är det mycket enklare. Några klick på internet så kommer stamtavlor upp, och man kan i hästdatabaser snabbt få veta det som tog mig månader att ta reda på då.
 
Men kanske är det ändå inte så stor skillnad. Det kan fortfarande vara lika roligt och spännande att följa sin hästs stamtavla bakåt.
 
Det slog mig när Unni kom in med en handskriven stamtavla för Rena. Den påminde mycket om mina för Musella en gång i tiden. Hon berättade för mig om vilka raser som fanns i stamtavlan, vilka färger som förfäderna hade och i vilka länder de funnits. Hon hade gjort samma spännande resa i tanken som jag. I en lite annan tid och med andra hjälpmedel, men med samma entusiasm, och på eget initiativ. Jag smittades av hennes glädje och drömde mig tillbaka.
2 kommentarer