Hästbesiktning - hur, var och vad betyder det?

Att besiktiga en häst inför försäljning är en viktig uppgift. Om både köpare och säljare kan vara med vid besiktningen är det allra bäst - då kan oklarheter redas ut direkt och köparen vet också precis vad som kollats. Så långt är det inte svårt, annat än kanske rent praktiskt. Men sedan är det mycket som kan göra både köpare och säljare förvirrade. Jag har på senaste tiden påmints om detta, inte så mycket på grund av egna hästaffärer, utan mest av frågor som jag snubblat på i andra sammanhang.
 
En fråga är förstås av vem och var besiktningen ska göras, och den tänkte jag hoppa över med det korta svaret att man bör välja en veterinär som båda parter känner sig trygga med. Vem som ska betala är också bra att ha bestämt innan, och helst för olika scenarion. Grunden som jag fick lära som veterinärstudent var att köparen betalar, för att köparen vill vara den verkliga kunden/uppdragsgivaren, men så är det inte alltid, och fler sätt kan säkert fungera.
 
En annan viktig grund som jag lärde mig då, både vid besiktning och i andra sammanhang, är att prover, röntgen mm tar man OM undersökning eller historia ger skäl att kolla vidare. Nu vet jag att väldigt många hästar "exportröntgas", dvs man tar ett antal bilder på leder för att se om det finns förändringar. På sätt och vis kan det säkert vara klokt, och kanske särskilt på en ung häst som ännu inte belastats speciellt, och som förhoppningsvis också är OK. Men även på unga hästar hittar man en hel del vid röntgen. En del av det är av betydelse, en del inte och en del är väldigt svårbedömt. Det sista är det svåraste.
 
Ska köparen ändå våga köpa? Står säljaren med en häst som förlorade en del av sitt värde, kanske är osäljbar, och som kanske om tio år visade sig ha fungerat perfekt, trots röntgenfyndet. Ännu knepigare blir detta om man gör undersökningar som i sig är svårbedömda nästan alltid, som t.ex. hur tätt tornutskotten ligger - är det normalt eller kan det ge problem?`Ja, det beror nog inte alls bara på hur röntgenbilden ser ut i många fall. Ibland frågar man efter röntgen av nacke, för att även där kan det finnas skador. Men om det finns det så bör man nog upptäcka något vid en noggrann undersökning. Och om man verkligen behöver kolla så kan det behövas flera bilder, och ändå vara svårt att få dem rikgtigt bra. 
 
Och det är nog dit jag vill backa bandet. En noggrann undersökning med ögon, öron och känsel hos en bra hästveterinär är det som jag tror ger allra mest. En viktig grund som prover och test inte ersätter. Om en medelålders häst rör sig spänstigt och bra, är symmetrisk och väl musklad och har fungerat väl i alla år, och inte heller har reaktioner på böjprov, så kanske en röntgenundersökning bara skapar förvirring. Visst kan man hitta saker av betydelse, men man kan också hitta sådant som kanske inte är så viktigt.
 
Och framför allt kan man ändå aldrig friskriva sig för att något annat händer. Trots världens finaste leder och rygg så kan en senskada ske oväntat. Och felaktig ridning, dåliga underlag och dålig skoning kan snabbt bryta ner en frisk och fin häst.
 
Att vara köpare är inte lätt. Kanske är det ännu värre att vara säljare. Att lämna bort möjligheten att påverka, men ändå stå där med risken att bli anklagad för fel på hästen i flera år. Jag förstår att det leder till att man röntgar, tar prover och gör allt vad man kan. Men ändå skulle jag vilja komma till att man tar sig en funderare över vad som är rimligt och vettigt i varje enskilt fall. Och kommer ihåg att en riktigt bra undersökning faktiskt säger väldigt mycket. Om den visar på frågetecken - ja, då är det klokt att kolla vidare, men annars kanske det inte alltid den bästa idén.
 
Till sist påminner jag att du som köpare bör se till att få ta del av hästens historik, även veterinärt. Detta säger mycket om hur hästen har fungerat, eller inte, och för mig är det ett av flera goda skäl till att värdera svenskfödda hästar mer - för det är mycket lättare att få ta del av vad som varit. Om man ändå inte får det så kanske det är skäl att fundera på vad det betyder.
 
0 kommentarer

Hästköpare

Hästköpare är det inte så lätt att vara. Fråga rätt saker, hitta drömhästen till rätt pris och lyckas köpa den. Många krav, många drömmar, och ibland också många löften. 
 
Löften som garanterar gott och livslångt hem gör mig faktiskt lite fundersam som säljare. Vem kan lova att hemmet blir livslångt? Saker kan hända i livet, saker som inte gick att förutse. För mig är det inte heller det viktigaste. Det är förstås ingen som önskar att hästen ska vandra runt i många olika hem, inte finna trygghet och kärlek. Men kanske ser jag hellre att den säljs vidare än att den blir kvar och inte passar, eller bara förvaras. 
 
Givetvis hoppas jag att köparen i ett sådant läge ska kontakta mig, berätta om hur det är, kanske fråga om jag vill köpa tillbaka. Det är inget jag kan kräva, och kanske vill jag inte heller det. Men skönt att få frågan och kunna få kännedom om och kontakt med nästa ägare.
 
Ett gott hem tror jag att alla vill ge sin häst. Vad det innebär kan man definiera olika. Kärlek till hästen är en bra början. Men det behövs också kunskap, och förmåga att veta vad som hästen behöver för att må bra. Kunskap om utfodring, social kontakt och hästhantering. Och mycket mera. Så jag avgör själv om jag tror att en köper lever upp till detta. Det behöver inte stå i köpesannonsen. 
 
Och sedan behövs det också pengar. Det kan låta krasst. Men det kostar att hålla häst. Även om man har eget stall så kostar det. Mer än de flesta vill tänka på. Allra mest kostar det om något händer, om hästen blir sjuk eller skadad. Även med försäkring kan det bli tunga utgifter. Det behöver alltså finnas en buffert. 
 
Jag blir skeptisk när någon söker fjordhäst och vill ha en vuxen och välutbildad häst i sina bästa år till ett pris som motsvarar en unghäst, eller kanske ett föl. Även de dyraste fjordhästarna är jämförelsevis billiga, och då menar jag inte jämfört med andra raser, utan jämfört med vad det kostar att ha häst. Jag kan inte låta bli att undra om denna köpare har råd och möjlighet att ge hästen vad den behöver, även den dag som något oväntat händer. 
 
Så jag säljer aldrig en häst på avbetalning. Dels för att jag inte är bank och inte vill ha det tråkiga uppdraget att driva in pengar. Dels för att jag tvivlar på att den köparen har satt sig in i vad det innebär och kostar att ha häst. Om det inte finns pengar innan hästen är inköpt så lär det inte finnas mer sedan. 
 
Jag vill att en köpare är intresserad av att ta reda på hur hästen är, och om de kan passa ihop. Jag vill också att en köpare är beredd ta sitt ansvar hela vägen. När livet inte längre är bra för hästen hoppas jag att de ska ha kraft och kärlek nog att låta hästen slippa lida. Också det kostar ofta pengar, så lika bra att vara beredd på det och vara redo, även när man hoppas att det ska dröja länge än. Det står det ju inget om i annonserna, och det behövs förstås inte heller. Sådant kan vi prata om när vi ses. 
 
Det är inte lätt att vara köpare, och det är inte lätt att vara säljare. Men förhoppningsvis är vi båda måna om att hästen ska ha det bra, och att alla ska vara nöjda när affären är klar. 
 
3 kommentarer

Ponnysommar

Unni och Rena har haft en fin sommar tillsammans. Under våren lärde de känna varandra, och sommarlovet har bjudit på många härliga dagar att rida och en fin utveckling tillsammans. Nu är sommarlovet slut, men minnen och lärdomar tar vi med oss. 
 
När de väl tagit den första galoppen tillsammans dröjde det inte många dagar innan de galopperade ute. Lite lättare att komma igång där, men Rena är en lugn och snäll ponny, så inte ens på hemväg går det för fort. Så det blev precis så tryggt och bra som det ska. Med några sådana bra tillfällen i bagaget så gick det snart att våga galoppera ute även i sällskap med annan häst, som i detta fall var Hejde.
 
De har också vågat sig på att hoppa små hinder tillsammans. Rena överhoppar inte, så även där ger hon en fin start.
 
Vi hade inte satt några mål för sommaren, utom att ha det roligt och tryggt. Det blev det verkligen, och jag hade inte trott att de skulle komma så här långt redan. Jag tänkte att Unni får skritta och ta det lugnt så länge hon vill. Det blev inte så länge som jag trodde. Nu galopperar hon frimodigt ute på både Rena och Denver, ensam eller i sällskap med andra hästar.
 
Jag är glad att vi hittade en snäll och stabil ponny, som kunde visa vägen till ridglädje. Att hon dessutom har det vackraste huvud man kan tänka gör det ju inte svårare att tycka om henne ;-) Men allra finast är insidan. Eller som Unni sa så klokt: Man kan alltid känna sig trygg med Rena.
 
1 kommentar