Hästköpare

Hästköpare är det inte så lätt att vara. Fråga rätt saker, hitta drömhästen till rätt pris och lyckas köpa den. Många krav, många drömmar, och ibland också många löften. 
 
Löften som garanterar gott och livslångt hem gör mig faktiskt lite fundersam som säljare. Vem kan lova att hemmet blir livslångt? Saker kan hända i livet, saker som inte gick att förutse. För mig är det inte heller det viktigaste. Det är förstås ingen som önskar att hästen ska vandra runt i många olika hem, inte finna trygghet och kärlek. Men kanske ser jag hellre att den säljs vidare än att den blir kvar och inte passar, eller bara förvaras. 
 
Givetvis hoppas jag att köparen i ett sådant läge ska kontakta mig, berätta om hur det är, kanske fråga om jag vill köpa tillbaka. Det är inget jag kan kräva, och kanske vill jag inte heller det. Men skönt att få frågan och kunna få kännedom om och kontakt med nästa ägare.
 
Ett gott hem tror jag att alla vill ge sin häst. Vad det innebär kan man definiera olika. Kärlek till hästen är en bra början. Men det behövs också kunskap, och förmåga att veta vad som hästen behöver för att må bra. Kunskap om utfodring, social kontakt och hästhantering. Och mycket mera. Så jag avgör själv om jag tror att en köper lever upp till detta. Det behöver inte stå i köpesannonsen. 
 
Och sedan behövs det också pengar. Det kan låta krasst. Men det kostar att hålla häst. Även om man har eget stall så kostar det. Mer än de flesta vill tänka på. Allra mest kostar det om något händer, om hästen blir sjuk eller skadad. Även med försäkring kan det bli tunga utgifter. Det behöver alltså finnas en buffert. 
 
Jag blir skeptisk när någon söker fjordhäst och vill ha en vuxen och välutbildad häst i sina bästa år till ett pris som motsvarar en unghäst, eller kanske ett föl. Även de dyraste fjordhästarna är jämförelsevis billiga, och då menar jag inte jämfört med andra raser, utan jämfört med vad det kostar att ha häst. Jag kan inte låta bli att undra om denna köpare har råd och möjlighet att ge hästen vad den behöver, även den dag som något oväntat händer. 
 
Så jag säljer aldrig en häst på avbetalning. Dels för att jag inte är bank och inte vill ha det tråkiga uppdraget att driva in pengar. Dels för att jag tvivlar på att den köparen har satt sig in i vad det innebär och kostar att ha häst. Om det inte finns pengar innan hästen är inköpt så lär det inte finnas mer sedan. 
 
Jag vill att en köpare är intresserad av att ta reda på hur hästen är, och om de kan passa ihop. Jag vill också att en köpare är beredd ta sitt ansvar hela vägen. När livet inte längre är bra för hästen hoppas jag att de ska ha kraft och kärlek nog att låta hästen slippa lida. Också det kostar ofta pengar, så lika bra att vara beredd på det och vara redo, även när man hoppas att det ska dröja länge än. Det står det ju inget om i annonserna, och det behövs förstås inte heller. Sådant kan vi prata om när vi ses. 
 
Det är inte lätt att vara köpare, och det är inte lätt att vara säljare. Men förhoppningsvis är vi båda måna om att hästen ska ha det bra, och att alla ska vara nöjda när affären är klar. 
 
3 kommentarer

Ponnysommar

Unni och Rena har haft en fin sommar tillsammans. Under våren lärde de känna varandra, och sommarlovet har bjudit på många härliga dagar att rida och en fin utveckling tillsammans. Nu är sommarlovet slut, men minnen och lärdomar tar vi med oss. 
 
När de väl tagit den första galoppen tillsammans dröjde det inte många dagar innan de galopperade ute. Lite lättare att komma igång där, men Rena är en lugn och snäll ponny, så inte ens på hemväg går det för fort. Så det blev precis så tryggt och bra som det ska. Med några sådana bra tillfällen i bagaget så gick det snart att våga galoppera ute även i sällskap med annan häst, som i detta fall var Hejde.
 
De har också vågat sig på att hoppa små hinder tillsammans. Rena överhoppar inte, så även där ger hon en fin start.
 
Vi hade inte satt några mål för sommaren, utom att ha det roligt och tryggt. Det blev det verkligen, och jag hade inte trott att de skulle komma så här långt redan. Jag tänkte att Unni får skritta och ta det lugnt så länge hon vill. Det blev inte så länge som jag trodde. Nu galopperar hon frimodigt ute på både Rena och Denver, ensam eller i sällskap med andra hästar.
 
Jag är glad att vi hittade en snäll och stabil ponny, som kunde visa vägen till ridglädje. Att hon dessutom har det vackraste huvud man kan tänka gör det ju inte svårare att tycka om henne ;-) Men allra finast är insidan. Eller som Unni sa så klokt: Man kan alltid känna sig trygg med Rena.
 
1 kommentar

Ny i flocken

Denver kom hit för en vecka sedan och har anpassat sig jättebra till sin nya flock. Det är alltid spännande att introducera en ny häst, men lugnare än så här kunde det inte bli. Jag tror att han redan trivs bra med sin nya hage och nya vänner, och han verkar ha kommit in i gänget snabbt.
Det viktigaste när man ska släppa ihop hästar är att ha tillräckliga ytor. Våra sommarhagar är rejäla och omväxlande, så de ger bra möjligheter. Vi valde att börja med att introducera Denver med Rena, som vi inte trodde skulle vara varken dum eller för rädd.
Vi ledde in Rena mitt i hagen och lade ut lite hö, så att det skulle finnas lite annat att tänka på. Sedan ledde vi upp Denver till samma område och släppte båda samtidigt. Med grimma på till att börja med, ifall det skulle utvecklas sämre än vi hoppades. Vi tar alltid av grimmorna när det lugnat sig.
Det lugnade sig snabbt. Det blev några rundor i trav och galopp, men ingen spark från något håll. De andra hästarna, som ju kände varandra sedan förut, men som varit uppdelade några månader, sprang ungefär lika mycket i hagen intill.
Första dygnet verkade Denver lite vilsen. Rena var lite grinig och saknade kompisarna, och Denver vankade lite hit och dit. Men sedan kom de fram till att sällskapet dög och var tillsammans. Då lät vi även Hejde ansluta, och det var helt lugnt direkt. Snälla Hejde bara klev in och blev vän med Denver.
När vi skulle ge unghästarna bättre bete i lördags var det dags för tjocka Finja att också få komma in i gänget igen. Hon kände alla utom Denver, så vi tänkte att det nog skulle fungera, även om hon kan vara tuff ibland (eller mest rädd egentligen). Vi släppte ut dem efter ett ridpass, då de fått kolla in varandra både i ridningen och en kort stund i stallet.
Rena och Hejde var i en annan del av hagen, så Finja fick hälsa på Denver ensam. Det gjorde hon helt lugnt med spetsade öron, och sedan gick de båda och drack ur samma balja. Vi bara tittade. Han var visst godkänd direkt. När han lufsade iväg för att beta så skrittade hon efter, och ville sällskapa. Han var visst godkänd direkt. Härligt!
 
3 kommentarer