Kosläpp eller hjärnsläpp?

 
Vid den här tiden kommer en massa glada djur ut på bete. Hästar, kor, får och en del andra. På många gårdar ordnad kosläpp och många människor kommer för att titta. De vill se djuren, se deras glädje, känna att det är vår och få en bulle och ett glas mjölk.
 
Djurens rätt tycker inte att vi ska ha djur, inte alls helst. Och särskilt inte lantbruksdjur. Så det är klart att organisationer som de inte gillar att kosläppen är populära. Med darr på rösten får deras talesperson komma till TV och förklara att de inte gillar kosläpp. För korna är ju så glada för att de har det så dåligt annars.
 
Men hallå, hur tänkte lilla talespersonen nu? Mina hästar går i lösdrift, fria dygnet runt och även vinterhagarna är rät stora. Det går fint att galoppera och skutta där, och det händer allt då och då. Men vad tror du händer när de kommer ut i sommarhagen?

Ja, du vet förstås. De skuttar och hoppar. Tar en tugga gräs (som det faktiskt också fanns lite i vinterhagen nu), gör en serie bocksprång och skuttar glatt iväg. Inte för att de har det så dåligt annat. Nej, för att det är vår och bara så härligt att det spritter i benen.
 
Jag har varit på många kosläpp, och jag har sett bilder från fler. Kor som har det dåligt ser inte ut så. Det är blanka fina kor i bra kondition. Och de rör sig väldigt bra. För att de har det bra på vintern också. Och det har jag sett från insidan med. Jag har varit hos väldigt många kor året runt, och i de allra flesta fall sköts de väldigt bra.
 
Så var rädd om våra svenska kor och våra svenska bönder.  Här har vi kor som kommer ut på riktigt, till skillnad från i många länder. Djurens rätts kampanj handlar inte om att de vill göra det bättre för våra kor - de vill inte att vi ska ha dem alls. Jag tycker att du med gott samvete kan njuta ett glas mjölk och åka på kosläpp, om du vill. Det är ju härligt - både för oss och korna! Och mjölken räcker - både till oss och kalvarna.
9 kommentarer

Är det gulligt eller bara sorgligt?

Är det gulligt när ett tvåårigt sto överraskar ägarna med att föda ett föl? Ett fint och välskapt föl blev det, och Facebook översvämmades av hjärtan och namnförslag. Det är klart att ett nytt liv väcker kärlek.
 
Men jag kan inte tycka att det är en gullig nyhet, inte alls. Jag tycker att hela historien är sorglig och visar på en bedrövlig okunskap. Det här stoet blev betäckt innan hon fyllt ett, av en ett år äldre unghingst, som gick med dräktiga fölston och deras fjolårsföl. Uppfödaren hade sagt till den som skrev nyheten att de ju aldrig brukar brunsta förrän de är ungefär 1,5 år. Sa han var så överraskad. Han hade inte anat att hon skulle föla, men så plötsligt stod ett litet föl där.
 
Jag tycker att det är väldigt okunnigt och aningslöst. Den sanning som jag fått lära är att en betydande andel av ungston brunstar första gången innan de fyllt ett år. Konsekvensen är att man aldrig bör ha äldre unghingstar eller hingstar med dem efter nyår ungefär (om de är födda på våren som de flesta). Det har hänt fler än denna uppfödare att sådana olyckor skett, men i många fall  uppdagas det i tid.
 
Som tur är så har de flesta ston lätta förlossningar. Det här alldeles för unga stoet hade fölat själv. Tur det, eftersom ingen ju anat att hon skulle föla. Och dräktigheten verkar ju också ha gått bra. Jag har bara sett bild på fölet, men inte mamman, så jag vet inte om hon klarat dräktigheten så bra som man hoppas.
 
Men, och det nämnde artikeln inget om, det stora jobbet återstår. Den tuffaste utmaningen, särskilt för ett så ungt sto (men i princip för alla ston) är att ge di. Då går det åt massor av högvärdigt foder, särskilt till stoet. Extra mycket till detta sto, som helst ska orka växa själv också.
 
Jag tycker inte om näthat, och jag vill inte hänga ut denna aningslösa uppfödare. Så det är kanske bra att artikeln togs så väl emot. Men kanske hade en viss ånger och oro varit på sin plats, och inte minst från den som valde att skriva om det. Berätta om hur vanligt det är att ston kan bli dräktiga väldigt tidigt, och berätta att den allra tuffaste utmaningen är att ta hand om fölet och ge det tillräckligt med mat och samtidigt hålla stoet i gott hull. Det kunde ha fått plats, om inte annat så för andras skull.
 
Jag hoppas jag slipper läsa om hur samma föl avvänjs rekordung för att skona den stackars mamman, som är tunn och eländig. Så nu måste fölet avvänjas så att mamman kan förberedas för treårstest.... Nej, nu överdrev jag nog. Jag hoppas att hon ska få kompenseras för de fel som är begångna, få tid att hinna i kapp. Att både hon och fölet får en ärlig chans, och att uppfödaren ska ta ansvar för detta.
 
Bilderna visar ett helt annat föl, som var både planerat och hade en väl förberedd och vuxen mamma. Då är det bara härligt!
 
 
0 kommentarer

Tycker du att jag ska kallas mördare?

 

Igår var det World veterinary day. Det finns för många saker att uppmärksamma för att dagarna ska räcka. Men jag kan inte låta bli att reflektera lite över jobbet. Många tänker på att rädda djur. Inte lika många på smittskydd, livsmedel eller forskning. Men det finns också svårare sidor. Nödvändiga, men kanske svårare att prata om.

I mitt yrke har jag avlivat många djur. Jag är veterinär. Jag arbetar för djurens bästa. Och för djurägarnas. Det hänger ihop.

En stor del av de djur jag har avlivat har varit gamla eller sjuka djur. Hundar, katter, hästar, kor, får, marsvin, hamstrar, kaniner, fåglar och en grön leguan… Och kanske några till, som jag glömde ta med.

Jag har alltid försökt att göra det på ett så bra och skonsamt sätt som möjligt. Arbeta lugnt och bra, se till att de som är med vet vad som kommer ske. Våndats inför svårigheter att få i en kanyl i sköra kärl på en liten, gammal hund. Ändå hålla lugnet, vara ett stöd för alla, men skaka i knäna. Fått höra många förfärliga minnen om tidigare förluster i människors liv. Stått där och fått ta del av mer än jag ibland varit beredd på. 

Men också fått stå upp för djuret, förklara att nu är det inte rätt att vänta längre. Livet är inte bra, och det finns inte mer att göra. Det har varit svårt att nå fram då och då.  Kanske allra svårast när man förstår att detta är personens allra sista djur, och ibland också sista vän i livet. 

Men det finns ju fler dimensioner. En del djur har varit fullt friska. Friska kattungar, friska vuxna katter eller några gånger hundar, som det inte funnits någon bättre utväg för. Jag har avlivat sådana djur också. Många olika historier ligger bakom de olika fallen. Ibland har djuret varit fysiskt friskt, men kanske inte mentalt. Ibland är det personliga tragedier, men det kan också vara någon som bara inte förstått hur tidigt en ung katt kan bli könsmogen. Och som inte såg möjligheten att placera en kull kattungar i bra hem  Vi har alltid pratat om det. Kollat om det finns andra utvägar, och framför allt försökt upprepa att nya friska kullar med kattungar ska behöva avlivas. Och förstås ibland kunnat omplacera, om det har varit ett bra val. Det är ju inte alltid som det självklart är bäst får djuret. 

Den allra största gruppen djur som jag avlivat har jag inte ens sett, och inte heller utfört själva avlivningen. Men det var jag som skrev på beslutet att hela besättningar med fjäderfän måste avlivas. För att stoppa smitta. För att rädda andra djur. Då har det handlat om många tusen djur på en gång. Fler än alla de andra tillsammans. Ofattbart, men nödvändigt. 

Jag har också arbetat på slakteri. Det är länge sedan nu. En sommar var det. Jag ser tillbaka på den med många fina minnen. Minnen av fantastisk personal som verkligen månade om djuren. De som var allra bäst med djur fick arbeta i stallet, och ta hand om djur vid urlastning och uppstallning. De sa till mig som veterinär om något inte var bra. Ett dåligt djur, en dålig transport eller vad det nu kunde vara. Tillsammans månade vi om att göra det lugnt och bra för djuren. 

Jag förstår att det finns de som inte vill tro att det är så, men på det slakteriet träffade jag många riktiga djurvänner. På samma sätt som det finns många lantbrukare och djurskötare som gör ett väldigt bra jobb. Och som verkligen tycker om sina djur. 

Men det blir mer och mer vanligt att vissa grupperingar kallar lantbrukare och slaktare för mördare. För att de föder upp djur som går till slakt. Eller för att de slaktar djur. De målas upp som onda, känslokalla och värda så mycket hat att man kan göra vad som helst mot dem. De ska känna sig otrygga, säger vissa. 

Det är ok att tycka olika. Det är inte ok att hota folk eller sätta hot i verket. 

Jag accepterar inte att kallas mördare. Jag accepterar inte att bönder eller slaktare eller andra som arbetar med lantbrukets djur gör de heller. 

Som veterinär arbetar jag med djur i hela deras liv. Döden är en del av livet, eller slutet på det. Men oundviklig. Mitt uppdrag är att se till att både livet och slutet på det blir så bra det kan. Det är på sätt och vis lättare att arbeta med livet än med döden, men för djurens skull tar jag ansvar hela vägen. Och den som verkligen tycker om djur förstår också att man behöver arbeta med djurägarna, inte mot dem.

Jag tycker att djur har rätt till ett bra liv. Och jag tycker att djur har rätt att dö på ett skonsamt sätt. Det gör mig inte till mördare. Det är en del av mitt yrke, och vi behöver prata om det också. Kanske till och med våga visa en bild.

 
5 kommentarer