Är det en riktig fjordhäst?

 
I tre inlägg denna vecka har jag presenterat en del av fjordhästens historia. Igår hade vi kommit fram till den tidpunkt då fjordhästen introducerades i Sverige i större skala. I början av 1960-talet hade arbetet för att få fram en kraftigare häst fått tydligt genomslag, och det var fjordhästar av en tyngre modell som dominerade. De var avlade för den tidens behov.
 
Dessa hästar fann många vänner, och aveln blev snabbt större än den är idag. Även om utsidan var delvis annorlunda än den ursprungliga fjordhästens så hade även dessa hästar oftast ett väldigt gott temperament, och blev uppskattade för detta. Samtidigt blev det goda lynnet ibland nästan ett problem. Rasen fick rykte om sig att vara så hygglig att den gick att hantera även utan hästvana, vilket tyvärr ledde till att en del felhanterade hästar gav sämre rykte än rasen förtjänade.
 
Behovet av en stark häst för de små lantbruken minskade dock snabbt. Både på grund av mekaniseringen av lantbruket och på grund av att de små lantbruken ofta lades ner och slogs ihop till större enheter. Det fanns däremot ett behov av en allsidig och trevlig häst för fritids- och sportändamål, och fler och fler upptäckte fjordhästens möjligheter. Igen blev den samarbetsvilliga temperamentet en viktig faktor.
 
Inom de olika ländernas avelsförbund påbörjades ett förändringsarbete. Inte till en ny typ av fjordhäst, utan tillbaka till fjordhästens ursprung, eller som jag skrev för några dagar sedan: Innan mekaniseringen av lantbruket slog igenom, var fjordhästen en väl lämpad och anpassad häst för arbetet på de små gårdarna på Vestlandet. Fjordhästens lättföddhet, hårdhet, uthållighet och goda terrängsinne kom här väl till nytta. Som gårdshäst användes den för ved- och timmerkörning på vintern, skördearbete om sommaren, klövjning och för att köra till kyrkan. Fjordhästen användes också mycket som skjutshäst över hela Norge, samt för transport av post och andra varor. Den var också ofta använd som klövjehäst över den besvärliga fjällterrängen.
 
Så mycket klövjning har vi ju inte nuförtiden i Sverige, men de egenskaper som var till nytta då är fortfarande värdefulla. Det är de som vi som föder upp fjordhästar idag försöker ta tillvara. Samarbetsvilliga, positiva och rörliga hästar, som är både robusta och rörliga. De fjordhästar vi ser idag är duktiga på många olika saker - precis som då. Då var det en livsnödvändighet. Idag är det mest för att det är så trevligt och roligt. Men vi har ett kulturarv att förvalta och vara rädda om.
 
Vi ska inte ändra på fjordhästen. Vi ska vara rädda om dess unika egenskaper, för de står sig över tiden. Jag fick nyligen ett förslag om att vi borde avla bort lättföddheten (eller minska den). Jag kan förstå tanken, men ändå inte. Jag tror att det är bättre om vi blir duktigare på att fodra och sköta dem rätt, och att en ekonomisk, lättfödd och sund häst har viktiga egenskaper, som vi inte har rätt att slarva bort. Vi ska vara stolta över fjordhästen, och inte minst vad den betytt genom historien. Och fortfarande betyder - som en fantastisk vän, som ställer upp på många olika äventyr. DET är en riktig fjordhäst!
 
Bilderna nedan visar Haldol Kry som tävlat i många grenar; dressyr (EM för fjordhästar), skogskörning, bruksridning och hoppning.
 
 
0 kommentarer

En tyngre typ av fjordhäst

Fjordhästens historia under den första halvan av 1900-talet är kopplat till en spridning till flera länder, och en samtidig förändring av typen. Detta skedde såväl i Norge, som i de mottagande länderna, som främst var Danmark och Sverige vid denna tid. De senaste dagarna har jag skrivit lite om aveln under olika epoker, och fortsätter här.

Gårdshästen från det norska Vestlandet exporterades under nittonhundratalet till många länder. Bland de första var Danmark, som har bedrivit en organiserad fjordhästavel sedan 1930-talet. I Sverige var det först på 1950-talet som några lantbrukare i Bohuslän kom på idén att prova fjordhästen som en lämplig småbrukarhäst. Naturligtvis var det inte första gången det togs in fjordhästar till Sverige, utan det har skett i mindre omfattning under alla tider. Det sägs att dessa hästar varit omtyckta och gjort intryck genom sin hårdhet och uthållighet. I allmänhet hade de dock ansetts som alltför lätta i typen för att duga till tungt jordbruksarbete.

Under den första halvan av nittonhundratalet hade det dock skett successiva förändringar av fjordhästens typ. Den eleganta typ från 1800-talet, som bland annat Rosendalsborken (nedan) representerar, hade fått ge vika för tyngre hästar med avsikt att duga till tyngre lantbruksarbete. Man strävade efter att göra om den lilla gårdshästen till en rejäl småbrukarhäst. Detta arbete pågick både i Norge och i Danmark, och man kan i stamböckerna se hur allt kraftigare individer premieras.

Denna förändring av typ gällde fler raser än fjordhäst vid denna tid. Längre tillbaks hade ofta oxar använts för det tyngre jordbruksarbetet, medan hästen används för vägtransporter och liknande. Sedan upptäckte man att tunga hästar var effektivare än oxarna, vilket banade väg för raser som ardenner. På de mindre lantbruken var en så stor häst alltför dyr att föda, och man hade därför behov av en ”småbrukarhäst”. Ett exempel från den danska stamboken:

1953 bildades Fjordhästföreningen, som fick tillstånd av Kungliga lantbruksstyrelsen att starta försöksavel med fjordhäst (på den tiden var det inte fritt att importera en ny hästras), till en början bara till Bohuslän. Man hade då redan importerat några ston, för att pröva hur de fungerade i arbete i jord- och skogsbruk. Hästarna hade visat sig vara lätta att köra, lugna och energiska, och blev allmänt omtyckta. 1954 importerades den första hingsten Linjar 1, och det var med honom aveln kunde ta sin början.

1961 beslutade Lantbruksstyrelsen att fjordhästen fick premieras i Sverige. Detta första år premierades sju hingstar, varav tre svenskfödda. På sommarpremieringarna visades samma år 168 fölston och unghästar, och det betäcktes 301 fjordston. Detta blev också året då Fjordhästföreningen övergick från att vara en lokal intresseförening till att bli Svenska fjordhästföreningen.

0 kommentarer

Fjordhästavel runt förra sekelskiftet

I mitt förra inlägg om fjordhästens historia tittade jag på en del spännande händelser under 1800-talet. Jag fortsätter härifrån och dyker ner i några händelser runt förra sekelskiftet.

När Rimfaksestriden var avgjord till den rasrena avelns fördel, var det dags att planera aveln. Slutet på 1800-talet och början av 1900-talet är den tid då aveln organiserades på sätt som vi till stor del känner igen ännu idag. Man bildade fjordhästlag, arrangerade bedömningar och förde in hästarna i stambok.

1862 föreslog agronomen Lindeqvist att  man istället för att stationera ut hingstar skulle ge privata hingsthållare ett stöd av offentliga medel. Det varade i några år, men upphörde 1868. 1875 började staten köpa in rena fjordhingstar, som placerades i avelsområdet. Runt 1870-1880 började även fylkena på Vestlandet köpa in hingstar, som liksom statshingstarna utstationerades på olika platser. Den siste hingsten i detta system mönstrades ut 1937.

Fjordhingstar har också sedan länge hållits av ”lag” eller föreningar. 1943 fanns i Norge 130 lokala sammanslutningar som sammanlagt hade 165 hingstar. Det vanligaste var att man hade en eller två hingstar, och det största laget hade elva hingstar. 2002 fanns 51 lag, varav några inte hade hingst, utan hade som mål att jobba med andra aktiviteter runt fjordhästen. Norges fjordhästförening, som heter Norges fjordhestlag bildades 1919. Sedan 1949 har det varit erkänt som huvudorganisation för fjordhäst i Norge.

Den första utställningen på Vestlandet hölls i Förde 1864. Utställningsverksamheten fortsatte först som en årlig utställning, och utvecklades senare till att hållas på flera platser varje år. Från 1895 hölls årliga utställningar i alla de fyra fylkena på Vestlandet.  Vid den andra utställningen, år 1865, vet man att det premierades åtta hingstar, varav tre var dölehingstar.

 Den första stamboken för fjordhäst utgavs 1910. Den omfattar 308 hingstar, födda 1857-1904. Bland annat finns här hingsten Njål 166, född 1891, som förekommer i stamtavlan för alla idag levande fjordhästar. Njål ses på den översta bilden i detta inlägg, och de andra båda hingstarna är också ur den allra första stamboken.
 
I denna första stambok kan man läsa att medelstorleken för fjordhäst 142 cm. Färgen är vid denna tid oftast någon variant av black, men det förekommer andra färger. Det finns exempel på brun, fux och till och med en brunskimmel. Dock ska färgangivelserna läsas med försiktighet och bakgrundskunskap. En stor del av hästarna beskrivs som borket, och de delas in i lysborket, gulborket, graaborket och samborket, på samma sätt som de blacka delas in lysblak, mörkblak och samblak. Det skulle leda för långt att reda ut vad alla dessa motsvarar idag, men enligt dåtidens språkbruk på Vestlandet var borket inte ett namn för en gulbrun häst (vilket det var på Östlandet i Norge!). Idag har man mer enhetliga benämningar som vi lättare översätter.

Vid tiden för den första stambokens utgivande var medelstorleken på en ”äkta” fjordhäst (det står så med tanke på Rimfaksestriden) ca 142 cm. Det kan vara spännande att läsa hur de beskriver fjordhästen såsom den såg ut i Söndre och Nordre Bergenhus amt vid denna tid: ”Fjordhestens bygning er kraftig og velsluttet. Hodet er i almindelighet litet, markeret og fint, panden bred og näseryggen like, store fromme öine og särdeles godt gemyt. Örene noget korte og vidt fra hinanden stilte, nästen altid meget behaaret invendig. Halsen er i almindelighet kort og bred med höi reisning, forbindelsen mellem hode og hals vil, paa grund av halsens bredde, ofte bli noget tvungen. Luggen (pandehaarene) er som oftast kort. Manen jevnlig noget tynd og stiv, manken er ofte noget lav og avrundet. Gjennemsnitlig kan man vel sige, at skuldren heller er kort end lang, brystdybde og bredde er i almindelighet meget god, med god plads for de invendige deler, ryg og länd av passende längde og bredde. Krydset er toppet og avskydende, saa det vel maa kunne kaldes et racemerke, men i almindelighet bredt, muskelfyldig og kraftig, lange muskelfylde underarmer, laar og underlaar kraftige og brede. Benene törre og sterke, hasene oftast krokete og knudrede, spat forekommer dog sjeldnere. Benene vises späde, men ved maalinger viser det sig at benförheten er upaaklagelig, da mangler fanehaar og har sparsamt kodehaar. Hovene er ikke store, men meget starke og gode.”

I Stavanger, där mera korsningsavel förekommit var hästen betydligt större, i snitt 146 cm. De var också mer rikligt behårade, och mera högbenta, men med en svagare resning, och ofta med mindre djup och bredd i bålen.

När Rimfakse-striden avgjorts till fördel för avel med den rena fjordhästen, minskade populariteten för fuxar och bruna. Det blev åter populärt med de rena blackfärgerna. På grund av risken för vitfödda hästar var man inte lika förtjust i alltför många vitblacka, men däremot ville man gärna ha ljusa, klara färger på hästarna. Det visade att det var en fjordhäst utan inblandning av döleblod. Av samma skäl ansågs vita tecken inte önskvärda, och i den mån de förekom, skulle de begränsas till ett minimum – helst inte mer än en stjärn.

0 kommentarer