Ingen fara om man har koll?

 
"Inavel är ingen farligt om man vet vad man gör." Mer än en gång har jag hört det påståendet, eller andra likande varianter, som att det är bra med linjeavel, om man väljer de bästa individerna, att de mest framgångsrika uppfödarna kan hantera inavel med mera.
 
Men stämmer det? Kan man ha koll på den otroliga mängd anlag som en häst (eller annat djur) har? Och kan man veta vad som är säkert? Det man säkert kan veta är att det blir mer enhetliga avkommor om man snävar ihop aveln mot mer linjeavel eller inavel. Man kan alltså snabbare "konsolidera typen" som man ibland hör någon säga.
 
Men inte ens att det blev ett bra resultat av en parning med två närbesläktade individer är en garanti. Om dessa båda individer skulle bära en defektgen, som är recessiv, så är det bara 25 % risk att avkomman får det anlaget från båda sina föräldrar och därmed blir sjuk/defekt. Om bara den ena föräldern bär anlaget så kommer det att gå bra. Och även om båda är anlagsbärare så är det alltså 75 % chans att fölet inte visar den aktuella defekten.
 
Det låter ju bra. Men det betyder också att defektgener hinner spridas en hel del innan de visar sig. Det brukar ta ett tag innan det första sjuka fölet föds Och då är det inte sällan att det kommer flera. Som med den förfärliga hudsjukdomen som drabbat flera varmblodsföl på senare tid, både i Sverige och andra länder.
 
De som har fött upp fölen har ofta gjort det utan att ens ana att risken fanns. Så är det oftast. Väldigt ofta har samma eller liknande kombinationer gått bra i många andra fall. Förstås. För så funkar det, och det gör att innan en defekt upptäcks har den hunnit spridas en hel del.
 
Men gentest då - det måste väl vara lösningen? Både ja och nej, säger jag. I fallet med hudsjukdomen hos varmblodsfölen (och en del andra kända defekter) så funkar det fint. Man kan testa föräldrar (eller åtminstone hingstar) och på så sätt undvika att sjuka föl föds. Det är bra.
 
Men det löser inte det faktum att man kan räkna med att alla individer bär olika typer av "dåliga" anlag. Även om de är fantastiskt bra individer är det så. Och om man då "linjeavlar" (eller inavlar - jag menar att det är två ord för samma sak), så har man alltid risken att just de icke önskvärda anlagen följer med och slår igenom. Hur duktig uppfödare man än är finns den risken. Vi har inte tester för allt, vi känner inte till allt. Det tillkommer nya mutationer. Och det kostar att testa. 
 
Dessutom innebär inavel också att man på motsvarande sätt tappar bort en massa anlag. Både bra och dåliga anlag, men om de som bär på dessa aldrig får chansen i avel, så kommer vi aldrig kunna återskapa dem.  Det är också en viktig aspekt. I varje fall om vi tror att vi i framtiden kan behöva någon egenskap som vi glömt att värdera tillräckligt idag. Nu pratar vi mer om en ras än individer. Men det är också viktigt. 
 
All rasavel och allt urval innebär i viss mån att man snävar in och begränsar. Det betyder ju också att man selekterar och förbättrar. Så det kan vara frestande att ta genvägar. Men bredden i avelsarbetet är också viktig. Och det vet förstås de allra duktigaste uppfödarna. De vill föda upp trevliga, sunda och användbara hästar, och till det målet finns inga genvägar.
 
2 kommentarer

Inte önskvärt?

I rasbeskrivningen för fjordhäst står det: "Vita tecken kan förekomma men är ej önskvärda.". Om man läser vidare i reglementena så kan man konstatera att en hingst som har vita tecken kan inte godkännas för avel. För ston anges att vita tecken inte är tillåtna för diplomston, och för övrigt att de inte är önskvärda. Man ska dock inte få avdrag på typpoäng (eller annan poäng) om det finns vita tecken. Även för valacker innebär vita tecken att de inte kan få diplom.
 
Det har varierat lite genom tiderna hur reglerna sett ut. Länge stod det i de svenska reglerna bara att vita tecken inte är önskvärda. Det innebar att det även fanns godkända hingstar med stjärn, och förstås att ston kunde få diplom trots vita tecken. Sedan blev det en ändring, en skärpning, eftersom man måste följa moderlandets bestämmelser, och där såg man väldigt strängt på vita tecken. Bakgrunden är historisk, då man kopplade förekomsten av vita tecken till inkorsningen av dölehäst, som skedde i samband med den så kallade Rimfaksefejden. Efter flera års stridigheter bestämde man sig för att satsa på renrasig avel, och med det följde även en sträng syn på vita tecken. Även i Norge har det blivit successivt strängare med tiden, om jag förstått saken rätt.
 
Ända tills i år, vill säga. Nu har det i Norge kommit en ny avelsplan, där man skriver att man ska godta en stjärn på max fem centimeters diameter hos ston. Hos hingstar får fortfarande inga vita tecken förekomma. För säkerhets skull förtydligar de att randiga hovar hos en rödblack inte är att se som vita tecken, och det tror jag inte att någon i Sverige har drabbats av. Ljusa och melerade hovar är inte samma sak som opigmenterade. Förstås.
En del tycker att det är orättvist och ologiskt att det skiljer mellan ston och hingstar. Jag kan tycka att det är fullt logiskt. Hingstar kan få många fler avkommor, göra mycket större avtryck i aveln än ston. Om man vill begränsa förekomsten av vita tecken kan det därför vara vettigt att inte tillåta det på avelshingstar.
 
Samtidigt ska man minnas att det finns så väldigt många viktigare saker att prioritera i avelsarbetet. En sund och hållbar häst, med bra rastyp, fina gångarter och ett gott temperament är väl ungefär en sammanfattning av vad de flesta vill ha. Det är svårt nog att avla på utan att fundera för mycket på färg och tecken.
 
Så jag tycker att det är logiskt att godkänna ston med vita tecken i avel. Helst utan att ange exakta centimetrar. För så exakt nedärvs det inte. Inte alls. Det är en ganska komplex historia som ligger bakom hur mycket vitt det blir, och om det blir alls. Slumpen spelar delvis in också, för inte ens enäggstvillingar har identiska tecken. Sedan vet man att fuxar (rödblacka) har mer vitt än svarta (musblacka) och bruna (brunblacka), så det finns flera faktorer som spelar in, förutom själva anlagen för vita tecken.
Jag är tillräckligt mycket fjordnörd för att tycka att en riktig fjordhäst helst inte har vita tecken. Samtidigt vill jag trycka på att detta måste ses i ett större sammanhang. Och även om ett sto som Ina, med sin lilla stjärn, aldrig kan få diplom, såsom reglerna ser ut idag, så kan ett sådant sto fortfarande få alla de poäng hon är värd. Hon kan stambokföras, visas, tävlas och hon kan användas i avel. Och kanske kan hennes förhållandevis ovanliga härstamning visa sig vara av värde i aveln, inte minst för att minska graden av inavel och de risker som det medför.
 
Så även om vita tecken inte är önskvärt på fjordhäst, så är det inte alls samma sak som att individer med vita tecken inte är önskvärda. De kan vara väldigt bra och användbara hästar till alla bruksändamål, och om de är ston faktiskt också till avel. Som alltid är det en helhetsbedömning som man ska göra, och jag tror att alla bra individer behövs för att för aveln framåt, och för att hålla nere inavelsproblematiken. 
 

 
2 kommentarer

Den allra sista

Nu är hon här. Furubäcks Ios allra sista föl. Och Muskas sista också. Muska är en fantastisk mamma, men det här får bli hennes sista föl ändå. Slutet på dräktigheten har varit tung för henne. 
 
Hon fölade natten till torsdag runt halv två. Allt gick så bra som man alltid hoppas. Vi såg på kvällen att hon droppade lite mjölk. Lite senare gick hon en bit från Finja. Stod ensam och väntade. Men nästa gång jag kom gick hon inne i skogen och betade. Försökte se ut som vanligt.
Men när jag kom vid kvart i två så hade hon fölat. Finja höll vakt en liten bit ifrån, och Muska låg med sin nyfödda i gräset. Strax reste de sig, först fölet och sedan Muska. Då hade jag redan sett att det var ett långbent och ganska mörkt stoföl. Så fin! Hon blir nog inte grå, men hon ser ut att bli ett fint föl.
Under dagen blev det sedan en hel del turer till hagen. På morgonen lunchen och flera gånger under kvällen. Jag får klia och mysa lite, och det är en pigg och nyfiken unge. Ina skulle också vilja hälsa. Men det får hon inte, inte än. Så jag får klia lite extra på henne också. Så glad jag är - två fina stoföl!
Ina får också vara med på en bild idag:
För Ios del blev det alltså tre stoföl den sista säsongen. Tyvärr hade Opals dotter, som föddes först, inte någon sugreflex, och hon kom aldrig igen och lever inte. Men jag har glädjen att ha två ljuvliga föl i hagen. Det kommer mer om dem - snart!
 
 
9 kommentarer